Claire Castillon knäcker. Ung, snygg, smart och rolig. Samt fransk, så hon skriver på världens vackraste språk – översatt till svenska av hela 14 kvinnor, här i 23 korta noveller på 140 tajta sidor.
Nu handlar det inte om mor-dotter-förhållanden som i förra årets novellsamling Insekt, utan om heterosexuella, abnorma parförhållanden. Där någonting alltid är fel, fruktansvärt och grymt mycket fel och absurt komiskt. Såsom i en skrattspegel känner vi igen oss själva, eller åtminstone de andra, sådana där par i tågkupén som man förfasar sig över och fantiserar om: nog är den där mannen en typ vampyr som suger mensblodet ur sin preklimateriella fru, visst tyder blåmärkena på att det är någon som slår den andra, och varför skiljer de sig inte? Jävla idioter.
Den sortens fantasier kräver avstånd, kommer man människor nära kompliceras ju alltid bilden. Castillon håller det avståndet till sina mer eller mindre idiotiska figurer, sadister och martyrer även när hon skildrar dem inifrån. ”Min man är dum i huvudet”, börjar en novell i vilken hustrun går kursen ”Tolerans tusen” och anpassar sig till makens debila intresse för banaliteter och lågkultur: ”Och jag måste erkänna att serien Kalla kårar, för nio- till fjortonåringar, är mycket välgjord.”

Här finns förstås en rad bisarra hustruplågare, men också par som håller ihop i vått och torrt på lika boliner och verkligen framkallar kalla kårar. Hör dem som snackar skit om sina ”otacksamma barn”: ”Som jag ansträngde mig för att få henne att sluta suga på fingrarna. Tror hon att vi tyckte att det var roligt att binda henne?”
Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska är dockteater i en litterär, muntrare sorts kafkaesk eller jelineksk form. Claire Castillon håller hårt i marionettrådarna, men manövrerar dem så fingerfärdigt att mallar och mönster sällan blir så didaktiska att man hinner reta sig på dem och överlista författaren.