Det anspråkslösa anspråket. Den oansträngda mödan. Det alldagliga äventyret. Claes Hylingers författarskap är en pågående oxymoron. Titeln på hans nya bok Utan ärende är lika sanningsenlig som missvisande.
Hylinger har här samlat reseberättelser, anekdoter, samtal i en disparat liten volym till synes utan annan avsikt än att göra just det – samla dem. Ändå känner sig läsaren med mild men bestämd hand förd en bit bortom allfarvägen, dit där dervischer dansar, patafysiker sammanträder, upptäcktsresande banar väg och underbara ting låter sig anas – ungefär som när man leds genom en port på en trafikerad storstadsgata och upptäcker en blommande trädgård.
Det ligger naturligtvis trägna studier bakom Hylingers konst. Hans referenser är mera en lärd arabists än en samtida mediedebattörs. Men han docerar aldrig, utan talar med läsaren som under en trevlig kväll på krogen. Han väcker intresse för sina valfrändskaper bara så lång stund att han inte släcker det.