Under några år gick jag runt och meddelade mina redaktörer att jag ville intervjua Harry Schein, utan att egentligen ha någon djupare idé om vad denna man åstadkommit för offentligheten. Också det är ett tecken på hans lyskraft. Schein skulle visserligen bli både bitter och politiskt perifer mot slutet av sitt liv – han dog 2006. Men in i det sista såg han fantastisk ut, med sin säregna mix av kennedyesk ledighet och pedantiska nit.
Det ovanliga med Kungliga bibliotekets påkostade antologi om Harry Schein är att den vågar lägga så stor vikt vid föremålets yttre. Redan i förordet luftar redaktörerna sin nyfikenhet på celebriteten och mediepersonen Schein.
Det resulterar i en för svensk bokmarknad unik hybrid av lärd essäsamling och intagande soffbordsbok. Det är som om Vanity Fair plötsligt skulle sammanställa ett temanummer om svensk socialdemokrati med tidigt 60-talsfokus. Vilket, övertygar boken, faktiskt vore tänkbart.

Den era som tillät Harry Schein en kulturpolitisk centralposition måste ha varit ett slags borgerlig brytningstid: Olof Palme, Ingmar Bergman, Olof Lagercrantz, Kungliga tennishallen, Operabaren, modernistisk spjutspetsdesign, schack, cigarretter, tennisshorts, cocktailtimmar och Hollywoodaktriser.
Om intellektuella och politiker fortsatte att leva sådana liv under och efter 1968 såg man till att det inte avtecknade sig i deras yttre, vilket bekräftas av såväl Mona Sahlins leksaksrosa Louis Vuitton-väska som de nya moderaternas pärl-förbud.
På sidan 155 i Citizen Schein finns ett fotografi som jag inte kan sluta stirra på: Schein och hustrun Ingrid Thulin halvligger lagom uppsträckta sida vid sida i en jättelik randig praktmöbel och öppnar dagens post iklädda blus och blazer. Så hänförande ceremoniellt fångas aldrig det barnlösa vuxenlivet på bild i dag.
Naturligtvis skulle lyckan visa sig bedräglig. En av bokens många hjärtskärande underberättelser är den skilsmässa med Thulin som Schein aldrig skulle komma över. På postfacket i Djursholmsvillan satt hennes namn kvar.

Det är lätt att bli hänförd av Harry Schein, också efter att ha läst denna bok som redigt diskuterar hans tillkortakommanden. Delvis har säkert fascinationen, som Karin Olsson påpekat i en ledarkrönika Expressen 12/3, att göra med manlig nostalgi för en tid då män förväntades vara något annat är livspusslare.
Men att skriva in och betrakta Schein ur det kärnfamiljperspektivet blir samtidigt att reducera storslagenheten i hans öde. Vi talar här om en person som anlände till Sverige som 14-årigt krigsbarn från Wiens judiska borgerskap. Pappan död sedan tre år och mamman snart deporterad österut för gott. 14-åringen är i teorin statslös. Han vistas på transitvisum som förlängs med månadsintervaller.
Han placeras som dräng bland småländska bönder, möjligen som förberedelse för kibbutz i Palestina. Han tar sig för egen hand till Uppsala och en laboratoriebiträdestjänst på Ultuna, innehar snart samma syssla på Wennergrens institut för experimentell biologi för att sedan avancera till student på Stockholms tekniska institut.
Samtidigt, inhyst på flyktingpensionat på Wallingatan, ännu statslös, hinner han börja odla sina politiska och litterära lidelser på ett främmande språk.

Fascinationen för Harry Schein har ett existentiellt stråk: fördrivningen och bristen på förutsättningar som motsägelsefull frihet.
Harry Schein tar som ingenjör anställning inom ett företag i vattenreningsbranschen, där han sedvanligt överambitiös snart skaffar sig en position som uppdaterad ämnesauktoritet. Sin värnplikt gör han delvis som expert i en lika kuriös som tids-typisk statlig utredning om folkhemmets badpraxis (rening av plaskdammar, bastubadets abc, etcetera).
När Mibis, som vattenreningsföretaget heter, riskerar konkurs köper Schein firman och blir dess vd och ägare. Tre år senare, efter industriell expansion, säljer han samtliga aktier till Bonnier, får ingen stor förmögenhet men däremot en garanterad månadslön på 57 000 kronor i dagens värde fram till 67 års ålder.
Lösningen är genuint aristokratisk i sin långsiktighet. Jag har stött på den hos den godsägande överklassen. ”Ticky business”, säger man och syftar på att pengarna fortsätter att ticka in oavsett insats.
Som Lars Ilshammar sammanfattar Harry Scheins fortsatta liv: Mannen kunde göra vad som föll honom in – och gjorde det.
Vad han gjorde var att begåva Sverige med en ny kulturpolitik för film. Han såg till att biografnöjesskatten avskaffades 1963 och i stället ersattes med en avgift på tio procent av biljettintäkterna som skulle gå till Svenska filminstitutet. Där skulle pengarna förvaltas i fonder och sedan retroaktivt delas ut till filmer efter en kontroversiell kvalitetsvariabel.
Filminstitutet var i alla fall inledningsvis till stor del Harry Schein själv, det var han som formulerade kvalitets-målet och han som utsåg den jury av oberoende filmsakkunniga som skulle distribuera pengarna. Han upprättade med andra ord en kulturpolitisk vattenrenare, där han med statligt mandat ämnade tvätta skiten ur filmfloden för att sedan exportera guldkornen till kontinenten. Han upprättade en tron för sin egen sammansatta person, för folkhemsingenjören, esteten och centraleuropén.
Maktfullkomligheten är förstås attraherande, han framstår i efterhand som en sorts filmkulturens KA Wallenberg, statsbyggare och estet i samma ohämmat patriarkala person. Fri.

I ett roligt parti om ”eleganten” skriver Louise Wallenberg från Centrum för modevetenskap vid Stockholms universitet att Schein besatt stark ”annorlundahet”, med sin solbränna och sina lysande kostymer, och att hans avvikande från gråsossigheten bidrog till en distansering av honom i till exempel mediekaraktäriseringen.
Det är säkert riktigt. Det finns liknande ansatser i bokens egna bidrag – hans gamla sekreterare Aina Bellis berättar om en middagsbjudning i Djursholmsvillan där värden tar emot den vinterklädda gästen i shorts och flipflops.
Klassisk härskarscen – när brittiska överklassmagasinet Spectator höll sina bjudningar eldade man ibland så hårt att de tweedklädda uppkomlingarna i redaktionen tvingades tvätta av sig i badrummet och genomlida middagen med kvartorkade toapapperstussar klistrade i ansiktet.
Dock frågar man sig hur mycket black om foten denna elegans i själva verket innebar för Harry Schein. Snarast stiger han här från sidorna nästan som ett socialdemokratiskt ideal. En aristokrat utan betungande rötter som skaffat sin förmögenhet genom att snuva det nationella mediekonglomeratet på en never ending månadslön.
Visst var han storkonsument av cigaretter och sprit men i lika hög grad en självkontrollerad pedant, rationellt kylig snarare än bekymmerslöst utlevande. Jag tror att gammelsossen och diplomaten Anders Ferm snuddar vid något väsentligt när han kallar Harry Schein för en lyckad invandrare, föredömlig eftersom han så snart lärde sig språket, utbildade sig och arbetade hårt.
Det är beröm, välmenande, men som också rymmer en rätt rationell syn på vem som är en lyckad och misslyckad medborgare i staten Sverige.