Springa med åror är en roman om att bära på minnen och ändå röra sig framåt. Cilla Naumanns gripande berättande verkar utgå från en förståelse för att minnena bär på en inneboende sorg, då de utgör berättelsen om något som inte längre är. Romanen kan läsas som ett fristående komplement till hennes ungdomsbok, 62 dagar (Alfabeta förlag, 2011) som fördjupas och färgläggs skildrad ur bondflickan och sedermera vuxna kvinnan Monikas perspektiv. Fram ur hennes minnen växer en berättelse om det lilla samhället på den halländska landsbygden från det sena sjuttiotalet fram till nu. En berättelse som löper parallellt med doktorsfamiljen och sommargästerna som tränger in i Monikas och hennes fars tillvaro med badliv och cocktailkvällar. Klasskillnaden gör sig förr eller senare gällande i relationer som byggts på våta bryggor och solvarma grusvägar.

Fragment för fragment, förutbestämt som i en grekisk tragedi leder Naumann berättelsen om Monika och sommarflickan Johanna, mittpunkten i den unga Monikas universum, mot sitt oundvikliga slut. Springa med åror berättar om den första relationen som på vingliga ben balanserar mitt emellan vänskap och kärlek. Om att flyga under radarn, parallellt med vuxenvärlden, i vänskapens, den oförlösta förälskelsens och de begynnande tonårens egen magiska bubbla. Och om sveket och sedermera sorgen som obönhörligen väntar vid horisonten. "Luften kring henne är tät av att hon inte är på väg till mig." tänker Monika och ringar smärtsamt precist in det som redan upphört att vara, men ännu inte har hunnit avlägsna sig nog för att vara ett minne.

Kajsa Bergström

kulturen@expressen.se