Den ovanligt kalla vintern 1739–1740 roade kejsarinnan Anna av Ryssland sig med att arrangera ett sadistiskt bröllop. Hon tvingade en adelsman som fallit i onåd att gifta sig med en åldrad kalmuckiska känd för sin fulhet, och lät de nygifta tillbringa bröllopsnatten nakna i ett palats byggt av is.
På denna verkliga händelse har Christian Peters (journalist, med mera) löst baserat sin skönlitterära debut. Baksidestexten nämner en hel rad genrebeteckningar – ”saga”, ”mysteriespel”, ”spökhistoria”, ”kammarspel” och rent av ”opera” – i sitt försök att ringa in bokens art.
Själv skulle jag säga att den är en historisk roman, eller kortroman, av den strama sort som av någon anledning är ovanligare än den svulstiga varianten.
Att genren kan användas med anslående resultat har i Sverige demonstrerats i synnerhet av Sven Delblanc. Och i sina bästa stunder påminner Isleken om någon av hans koncentrerat svartsynta historiska romaner (kammardramat Kastrater, framför allt). Boken är stramt välkomponerad och bjuder på ett par oväntade vändningar.

Men i all sin frusenhet har den också något stelt över sig. Huvudpersonernas göromål beskrivs effektivt, men inte deras bevekelsegrunder. De agerar enbart utifrån oförklarade impulser, och trots verklighetsbakgrunden känns intrigen därför sökt. I ett annat sammanhang hade man kunnat göra händelserna begripliga genom att förklara den historiska kontexten, men det är naturligtvis inte det som Peters är ute efter.
Hans eller romanens svar är i stället att romanpersonerna är underkastade ”leken”. Men känslan av en sådan leks demoniska obönhörlighet vill, trots berättarens försäkringar, inte riktigt infinna sig. Jag finner mig gång på gång undra över varför folk inte har vett att stanna inomhus nattetid i ett ovanligt kallt århundrades värsta ryska vinter.
Likväl är Peters debutroman en ganska elegant isskulptur. Det vore mig fjärran att döma ut den för det att den saknar värme. Jag är däremot rädd att den kommer att ha smält bort ur mitt minne senast till våren.