Om Auschwitz var den nionde och lägsta kretsen i nazisternas inferno, så fanns det ändå en källarvåning där inunder – Treblinka. I detta förintelseläger på gränsen mellan Polen och Ukraina avlivades uppemot 900 000 judar från juli 1942 till oktober 1943, då tyskarna drog därifrån och utplånade varje spår av den verksamhet som pågått.
Till skillnad från Auschwitz var Treblinka ett renodlat förintelseläger. Det fåtal fångar som arbetade där hade bara en uppgift – att hantera liken som producerades i denna högeffektiva dödsfabrik. Dagligen anlände godstransporter med judar från olika håll i Europa till den potemkinkuliss som låtsades vara järnvägsstationen i Treblinka och fördes direkt in i gaskamrarna, där de packades så tätt ihop att det knappt gick att slita loss kropparna från varandra när de skulle föras till massgravar och brännugnar.

Det arbetet utfördes av en undertalig skara judiska män, som hetsades på med piskor, påkar, hundar och gevärskolvar, utan annan vila att vänta på än den eviga.
Men i augusti 1943 lyckades ett antal fångar mot alla odds göra uppror och fly. Flertalet blev dock uppspårade och ihjälskjutna, bara ett 50-tal överlevde.

En av dem var 29-årige Chil Rajchman som med hjälp av en stor portion tur och en human bondfamilj lyckades undgå SS-soldaterna och så småningom sätta sig
i bräcklig säkerhet i Warszawa. Där skrev han på jiddisch ner sina upplevelser av tiden
i Treblinka, därtill uppmanad av några judiska kvinnor som han i egenskap av tillförordnad ”frisör” hade klippt håret av innan de fördes in i gaskammaren.
Av någon anledning avstod dock Rajchman från att publicera sina minnesbilder. Efter kriget utvandrade han till Uruguay och kom senare att framträda som vittne i flera rättegångar mot Treblinkas bödlar, bland annat ukrainaren John Demjanjuk.
Jag misstänker att det var av skam- och skuldkänslor som Rajchman inte ville se sina minnesanteckningar i tryck medan han ännu levde. Det arbete han tvingades utföra i Treblinka var av sådan art att man kan tycka att han hellre borde ha tagit livet av sig eller låtit sig skjutas än att underkasta sig sådana vedervärdigheter. Att den sortens efterhandsdomar är fullständigt orimliga, var nog inte tillräckligt försonande för Rajchman.
Hursomhelst uppfyllde han sitt löfte till kvinnorna i Treblinka. På sin dödsbädd 2004, 90 år gammal, anmodade han sina anhöriga att se till att manuset kom ut i bokform.

Och som sådan föreligger Jag är den sista juden nu också på svenska i översättning av Salomon Schulman, 137 sidor oslipad och skoningslös prosa som om författaren skrev med blodet på händerna, piskan på ryggen och likstanken i näsborrarna. Det är den ohyggligaste bok jag någonsin har läst.
Att bödlarna behandlade sina offer som djur i ett slakteri är inte helt sant, även om Rajchman själv (med Schulmans ord) ibland kallar liken för kadaver. Dessa tyska och ukrainska familjefäder och supbröder i glada kamraters lag var fullt medvetna om att de hade med människor att göra. Det var därför de så
triumferande plågade och hånade och skymfade dem ända fram till dödens tröskel. Det finns uppenbart ingen gräns för hur lågt människor kan sjunka.
Inte ens helvetets kretsar räcker till.