Hur jag än vänder och vrider på Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman, så kan jag inte riktigt förstå varför den heter Naturen. Det gör inget. Den kryptiska titeln tillför en dimension av förvirring som faktiskt fördjupar läsningen. Bara för att författaren har satt den titeln får hon mig att tänka att allt är natur, också staden, inte minst staden.
Naturen utspelar sig nämligen mestadels på drift i olika städer – Malmö, Stockholm, New York, Aberdeen – med undantag för några snabbdykningar i den, för huvudpersonen Erika, minst sagt irriterande och idyllbombastiskt påträngande bonnbushen. Naturen kallas för ”Landet”, det säger en hel del, och landet är ett ställe fullt av djur som det är synd om och av lurkiga, kedjerökande slafson till människor, där huvudpersonen Erika ibland dimper ner för att leva i hatisk askes.
Naturen handlar alltså inte särskilt mycket om lantliv, varken på ett konkret eller filosofiskt plan, utan snarare om en sorgens natur.

Det tar ett tag för mig att komma på det också. Först tror jag att romanen är ett slags ofokuserad slackerdagbok, en historia om en oföretagsam och depressiv karaktär som hoppar av utbildningar och inte klarar av att hitta fokus någonstans, och såna historier är grymt svårskrivna och sällan särskilt meningsfulla.
Men så långt hålls texten ändå uppe av språket, som är rappt och roligt och strösslat med oneliners och reptilsnabba iakttagelser jag skulle döda för att ha kommit på själv. Typ ”Det är så förnedrande med furu”, eller som Erikas krassa beskrivning av en skrivarkurs: ”Vi satt i ett valv i närheten av Roslagen och hyllade vikingatiden passivt./…/ Idioterna i klassen läste upp texter om vistelser i Barcelona.”
Erika är inte grundtrasig, men hon är förlamad av sorg, en övremedelklassunge som inte har hunnit strama åt sina gränser och zooma in sitt liv mot någon form av trygghet. Hon är vuxen men bor som en 16-åring och ”är utan pengar, kärnfamilj, lantställe, soffa”, har flyttat sju gånger under året och saknar krafter att ta sig samman.

I sina bästa stunder påminner den här boken om Agneta Klingspors Går det åt helvete är jag ändå född som kom för ett par år sen, numera den svenska klassikern nummer ett om social utsatthet hos rimligt anpassade människor, alltså om folk som inte direkt är utslagna offer men som ändå balanserar på gränsen genom att sakna psykiskt eller fysiskt skyddsnät och normala, samhällssanktionerade rutiner.
Men rätt långt fram i boken börjar jag förstå att Naturen inte enbart handlar om otryggheten i att bli vuxen utan vare sig verkliga eller inbillade garantier, utan framför allt om en mycket konkret sorgeprocess.
Erikas bror har dött i en bilolycka, men hennes sorg är tung och länge oförlöst, vågar knappt vidröra det som har hänt, pratar runt och kring den stora tragedin.
Naturen handlar i slutändan om en sorg som är så grå att den inte ens kan uttryckas, annat än som en långsam segdragenhet i själva tillvaron, motarbetad av ett ilsket språk. På så vis är det en ovanlig sorgeskildring.