Ordet ”roman”, har det kommit påbud om i veckan, får numera inte begränsas av några snäva definitioner. Frågan somliga av oss finner svår att besvara är varför man då överhuvudtaget anser det nödvändigt att placera det på försättsbladet i sin bok.
Ta nu, som exempel, Carola Hanssons senaste. Denna ”roman” (sic!) handlar om en kvinnlig svensk författare som, såvitt jag begriper, är identisk med Carola Hansson. Åtminstone har hon, precis som Carola Hansson (Andrej, 1994) skrivit en bok om Leo Tolstojs son Andrej när hon blir kontaktad av Andrejs sonson Alexander, som per brev skickar henne en dödsruna över Ilja Tolstoj, Andrejs son och Alexanders egen far.
Vi får sedan följa den kvinnliga svenska författaren på researchresa till Moskva, Lissabon och USA på jakt efter denne Ilja (som existerade i verkligheten, och som man kan läsa om på Wikipedia). Alla detaljer jag kunnat kolla upp är sanna och de jag inte har kunnat kolla upp låter som om de kan vara sanna de också – åtminstone bär de inte spår av den sortens ordnande dramaturgiska verksamhet som vi brukar förknippa med begreppet fiktion.

Faktiskt misstänker jag att boken är precis vad den ser ut att vara – en sann skildring av Carola Hanssons forskningar efter Ilja Tolstoj. Man kan då dela hennes engagemang i denna person och minst sagt intensiva reaktioner på minsta biografiska detalj – upptäckten att Tolstoj ljugit om omständigheterna under vilka han lämnade Sovjet 1924 får henne till exempel att känna sig ”dras in i ett mörker som alldeles tycktes sakna gräns”.
Man kan också ta till sig hennes stilla förbiflytande reflektioner om exil och slumpens roll i människans liv, eller njuta av hennes stolt anakronistiska prosatempo (vilket dock kräver hög tolerans mot pluskvamperfekter och mot meningar som är så långa att de troligen bryter mot något EU-direktiv).
Men roman tycker jag inte att man kan kalla det.