Det var essäisten och filmskribenten Sukhdev Sandhu – författare till böckerna London calling, How black and asian writers imagined a city och Night haunts – som tipsade mig om Carl Wilsons Céline Dion-bok.
Vi satt i en hotellbar i närheten av Sergels Torg. Tidigare på kvällen hade Sukhdev Sandhu gjort ett framträdande på Färgfabriken tillsammans med ljudkonstnären Scanner, i en stockholmsversion av Londondokumentationen Night haunts där berättelsen om livet i staden på natten blandades med allusioner på bland annat den svenske indiepopfantomen Jens Lekman.
Jag frågade Sukhdev Sandhu om han hade läst något bra på sistone.
– Den bok som gjorde i särklass starkast intryck på mig under förra året var Carl Wilsons analys av fenomenet Céline Dion. Du tror mig inte? Let’s talk about love är en förbluffande träffsäker och smart samtidsanalys.

Sandhu hade naturligtvis helt rätt. Let’s talk about love berättar inte bara om den kanadensiska sångerskans osannolika karriär – med kitschdimensionerna av Titanic-superhiten ”My heart will go on” som ett återkommande tema, en evighetsloop som bara pågår och pågår, samtidigt som Carl Wilson resonerar kring Kant och Bourdieu, Saul Bellow och Invasion of the body snatchers. Det är också en bok som, mitt i sina referenstäta resonemang, säger ovanligt mycket om Carola Häggkvists utveckling som artist.
Ja, detta är utan tvekan det bästa som har skrivits om Carola. Utan att det står en rad om henne.

Let’s talk about love ingår i förlaget Continuums serie 33 1/3 som utgår från olika klassiska rockalbum. Tidigare titlar har till exempel handlat om Led Zeppelin IV, The Smiths Meat is murder, Beastie Boys Paul’s boutique och Captain Beefhearts Trout mask replica, det vill säga just sådana där skivor som alltid återfinns i manliga rockkritikers listor över ”bästa skivorna nånsin”. Där artister som Céline Dion aldrig förekommer. Och absolut inte Carola.
Undertiteln till Carl Wilsons bok, A journey to the end of taste, är förstås en hänsyftning på ”den andre Céline”, den franske hata-hela-världen-författaren vars debutroman från 1932 i svensk översättning heter Resa till nattens ände.
Carl Wilson börjar mycket riktigt sin bok med att berätta om hur mycket han avskyr Céline Dion och hur illa han tycker om den överdimensionerade sångstilen, den kladdiga sentimentaliteten, det avsexualiserat maskinmässiga i uttrycket.
Men sedan händer något som förskjuter spektrumet och skapar en mer komplex bild. Det här är en bok om vad som är coolt och vad som inte är det.
 Poängen är att Carl Wilson undviker alla de fällor som till exempel gömmer sig i att använda det som är minst cool för att själv i slutändan framstå som mest cool.
Boken öppnar sig mot det som är samhälle, gemenskap, förändrade smakmönster, demokratiska förlopp, med människorna någon annanstans än där stilkategorierna fördomsfullt placerar dem.

Allt blir svårare, öppnare, mindre förutsägbart, mer personligt. Carl Wilson reser till Las Vegas för att se Céline Dions evighetsshow i Caesar’s Palace – samma föreställning i megaformat, kväll efter kväll i fyra år – och blir oväntat drabbad av intensiteten och känslosamheten i sångerna ”If you asked me to” och ”Because you loved me”, som på kornet fångar sårbarheten och självtvivlet inför skilsmässan han är mitt uppe i.
Han lyssnar om och om igen på succéalbumet Let’s talk about love, som bland annat innehåller Titaniclåten (den fjortonde mest framgångsrika poplåten någonsin) och ett antal duetter med Barbra Streisand, Luciano Pavarotti och Bee Gees.
Det är smörigt förstås, melodramatiskt och storslaget på ett sätt som definitivt inte genererar några stilpoäng i det ängsliga popuniversitetet.
Carl Wilson skriver träffande om den egna pinsamheten inför att spela skivan på hög volym. Det vill säga: hur det skall påverka grannarnas uppfattning om honom. Fast sedan struntar han i all smakfascism och börjar i stället fundera över varför sentimentaliteten gömmer så djupa och farliga känslostråk. Fördomarna om vad som är rätt respektive fel estetik smulas sönder och ersätts med ordet demokrati.
Det är detta som gör Carl Wilsons studie epokgörande, förmågan att avläsa en samhällelig komplexitet genom att sätta den egna ambivalensen på spel. Det är popkritiken på spaning efter en känslighet som gått förlorad. Och plötsligt hamnar det som är dåligt hos Céline Dion och Carola inte så långt ifrån det som är bra hos Sufjan Stevens och Sonic Youth.