Carl-Michael Edenborg och Vassilis Bolonassos har två saker gemensamt. Passionen för Händel. Och en hyfsat stor publik. Där slutar nog alla likheter.

Om Edenborg är intelligentians porrsagoberättare numero uno är Vassilis Bolonassos P2-lyssnarnas prudentligaste och populäraste presentatör.

Det finns minimalt med biografiskt material om Georg Friedrich Händel, tyskitalienaren som komponerade världsberömda oratoriet Messias. Så när Vassilis Bolonassos i dag sänder sitt näst näst sista Alltid på en söndag fyllt med barockmusik kommer han ha lika lite kött som vanligt att lägga på benen om han presenterar någonting ur Händels jätteproduktion. Med sitt oklanderliga uttal och välkomnande tonfall kommer han att meddela torra fakta om var och när så att man tror att man bevittnar någonting oerhört fascinerande. "Ett måste för hälsan, ett näste för själen." Så beskriver han sitt program. Musik som läkekonst och andlig spis.

Jag är inte säker på att Bolonassos eller hans lyssnare skulle uppskatta Edenborgs burleska och sexualiserade Händelfantasi, Mitt grymma öde, men jag gör det. Jag är trött på det där nästan frikyrkliga tassandet kring den klassiska musiken. Edenborg sätter lidelsefullt in den här i många fall sublima musiken i en både destruktiv och depraverad bögmiljö. Uppfattningen att Händel inte var hetero är fullt rimlig. Det fanns ingen kvinna i hans liv. Man kan egentligen inte hitta nån konkret man heller. Så allt är öppet för fantasin. Länge har det var stängt och upphängt kring Händels egen förklaring: han var så upptagen av musik att han inte hann med kärlek.

För tio år sedan kom Ellen T Harris biografi Handel as Orpheus som blottlägger kontaktnätet kring Händels person. Homosexualiteten var inte öppen men vanlig i de italienska och tyska hov där Händel var verksam och formades som tonsättare och människa. Kardinaler och hertigar hade så att säga enorma garderober att leva i. Samma sak i London bland Händels kollegor och arbetsgivare.

Edenborgs bok korresponderar med Folkoperans uppsättning av operan Julius Caesar från i våras som lanserades med en affisch på en uppblåsbar Kleopatra med öppen mun. Där fanns både bevingade vackra gatpojkar, nakenhet och lek med könsroller. Stötande och fånigt tyckte somliga. Rimligt, roligt och revolutionerande tycker jag. Det var vanvördigt, men musiken berövades aldrig sin kraft. Och nu. Ärligt talat kommer det att dröja ett bra tag innan jag kan höra på Händel utan att associera till olika sorters kroppsöppningar och utsöndringar, men jag är rätt säker på att Händels musik står pall. Med detta inte sagt att jag vill få Edenborgs splatterbilder realiserade i fonden på nästa klassiska musikkonsert.

Visserligen blir Edenborg ibland nästan parodiskt konkret som när han transkriberar noter till svart sperma som han tvingat ner i strupen på kastraten och sedan får tillbaka som musik. Men om man ser boken som ett lajv där Edenborg är spelledare, läsaren deltagare och alla har tillåtelse att spela över är det rätt härlig läsning. En oemotståndlig och musikalisk bladvändare för adult-kanalen.

Om jag får fantisera som en Edenborg kommer Mitt grymma öde ut som talbok. Givetvis med diktionens mästare Vassilis Bolonassos som uppläsare.