Roman” står det på omslaget, men det handlar nog mest om ett uttryck för den genreutsuddande anda författaren alltid har bekänt sig till. Carl Johan De Geers senaste bok är snarare en av de många memoarböcker som kommit ut lagom till fyrtioårsminnet av 1968. Som sådan är den nyttig, om någon skulle behöva påminnas om hur splittrad denna mytiskt kollektiva tid egentligen var.
Själv jämför jag med det senaste generationsdokument jag stötte på, Håkan Arvidssons Vi som visste allt. Både Arvidsson och De Geer är naturbegåvningar som prosaister, men där tar likheterna slut. Arvidsson representerar tidens politiska riktning, han är den allvarlige smålandsstudenten, som noggrant och samvetsgrant redovisar sina politiska idéer och lika noggrant och samvetsgrant gör upp med dem.
Men för De Geer är detta med att ”göra upp” – paradoxalt nog, eftersom uppgörelse är hans uttalade syfte – någonting betydligt mer problematiskt. Han ägnar sig åt utvikningar, glidningar, anekdoter och små kåseriliknande funderingar samtidigt som han vill borra sig fram till någon form av personlig kärna eller grundkonflikt. Titeln Jakten mot nollpunkten betyder nog verkligen ingenting mindre än författarens jakt på sin sanna personlighet, men samtidigt är det, typiskt nog, titeln på en amerikansk skräpfilm från 1971.
Man påminns om att man har att göra med en författare och filmare som uttalat föredrar att återanvända dålig populärfiktion framför att skapa egna intriger.
Vad man hela tiden kommer tillbaka till är den adliga bakgrund De Geer har behandlat i till exempel filmen Mormor, Hitler och jag och som ibland verkar ha styrt hela hans verksamhet ända sedan han skrev KUKEN på svenska flaggan. Det är en grundkonflikt man kan misstänka honom för att inte vilja släppa, eftersom den en gång har gett honom hans identitet.
Han berättar groteska historier om sin uppväxt bland adliga sociopater, om sina bohemiska ungdomsår då det ansågs borgerligt att diska, han berättar med förälskelse i rösten om den anarkistiske förebilden Håkan Alexandersson som slutade som nersupet vrak, han tar avstånd från sitt sätt att ta avstånd och samtidigt inte (”jag är fortfarande kommunist”).
Han är ödmjuk, självprövande och sympatisk, men ur ödmjukheten sticker då och då en närmast adligt tvärsäker åsikt fram – adlig, i och med att tvärsäkerheten aldrig anses behöva motiveras. Dr Phil är ”fullblodssadist”, ”alla förstår innerst inne att vänstern hade rätt i två av sina viktigaste konstateranden”, även religiösa människor ”vet innerst inne” att det inte finns någon Gud.
Det är som om häftigheten i De Geers sätt att ta avstånd från sin auktoritära bakgrund får honom själv att uttrycka sig på detta auktoritära sätt. ”Vi som säger att vi inte vet någonting men i själva verket vet det mesta” känns i de ögonblicken som en alternativ titel.
Ändå kan jag inte låta bli att gilla killen. Ibland skingras dimmorna och ger plats åt plågsamt tydliga bilder – en plågsam scen där De Geer under sexuellt förnedringsrituella former dumpas av en hånfull flickvän, en där grevens son luras ner i ”pissebrunnen” av lantarbetarbarnen på godset, en där en vuxen De Geer gömmer sig bland några klippblock på en åker efter en upprivande scen med den vid det laget Parkinsonsdrabbade pappan: ”Min upprördhet tonade bort och efterträddes av lugn. Det lugn som kommer av förträngning, av att låta tankarna sväva bort mycket långt från både verkligheten och minnena. Ett förrädiskt lugn som jag är en mästare i att uppbåda.”
Det är sådana ögonblick som gör att jag överser med bokens mystifikatoriska partier. Trevandet och famlandet är så uppenbart ett trevande på blodigt allvar.
