Jag läser klart Björn Ranelids senaste vid middagsbordet. Bacon och ägg. Baconen är seg, händerna är upptagna, jag måste lägga mobiltelefonen på boken för att hindra sidorna från att vända sig.
Några liknande scener, slår det mig, förekommer sällan hos Ranelid. Vardagens krångligheter, som jag känner till dem, existerar inte. Sånt som jag tar för givet omnämns som vore de mystiska företeelser – ”kortspelet poker”, ”den berömde ishockeyspelaren Peter Forsberg”. Colorado Avalanche är ”ett ishockeylag från Detroit i Amerikas Förenta Stater” (Denver, tror vi mer konventionella). ”Majoriteten av alla svenskar dricker starksprit på nyårsafton” konstateras det vid ett tillfälle. Företeelser som Döden, Själen och Ordet är däremot vanliga som gråsparvar.
Jag vill inte påstå att detta är en ny observation. Så här ser Ranelids böcker ut, så här låter det språk som hans läsare (och inte minst han själv) betraktar som unikt och befriande.
Just den här historien, om en man som mördar sin fru, är ny, men tonen, upprepningarna, metaforiken är densamma som alltid. Själen är ”gränslös”. Mördarens son är ”självlysande”. De goda människorna löper ständigt risk att bli förföljda, ty ”ibland kunde sanningen och uppriktigheten vara som ett dråpslag för omgivningen”. Med jämna mellanrum kommer författaren att tänka på Strindberg, eller på att naturvetenskapen inte kan förstå människosjälen och avbryter berättelsen för att leverera en utvikning i ämnet.

Jag tycker att Ranelid är ett sympatiskt fenomen. Jag beundrar hans patos och jag tror mycket väl att själen kan vara oändlig. Det är bara det att min egen själ känns ganska liten när jag hör påståendet upprepas sådär en 53 gånger.
Kingsley Amis skriver någonstans att han inte kunde låta bli att protestera högt varje gång han läste Virginia Woolf, och Ranelid har en liknande effekt på mig.
”Det var inte sant att människan kunde tala med hästar om sorg och saknad” – NEJ, VEM HAR SAGT DET? ”Om man drog i Davids livs-tråd så kunde man linda den runt döden.” – HUR DÅ? ”Kärleken och sorgen upphäver tyngdlagen.” – DET GÖR DE INTE ALLS!
Sen hör det till paketet att mina reaktioner är på förhand bemötta i romanen. Där profeterar nämligen en författare som påminner starkt om Ranelid att alla som försöker skriva om godhet ”måste räkna med att bli hånade… eller till och med hatade”. Jag varken hatar Ranelid eller vill håna honom, men jag känner mig ofta konfronterad med ett slutet system när jag läser honom, med en predikan för de redan frälsta.
Jag låter boken slå igen och återvänder till mina bacon och ägg.