Nils Schwartz läser Björn Håkansons bok Jag ensam.
Björn Håkanson debuterade 1962 och har gett ut 30 böcker. Men det är främst det första decenniet i hans författarkarriär som ger honom plats i litteraturhistorien. Han har på något sätt hamnat i skuggan av sig själv och den position han en gång hade i den litterära offentligheten, trots att han skrivit några av sina bästa böcker senare i livet.
Likt en utbrytare i ett cykellopp som suger åt sig publikens blickar gick han ut hårt, höll farten rätt länge, men blev omsider upphunnen av klungan, där han sedan dess trampat vidare i en mera obemärkt position.
Jag tror inte att han gillar den karriärbeskrivningen - vilken författare skulle göra det? - men han förstärker den själv med den bok han ger ut i dag: Jag ensam. Den är en direkt fortsättning på "bildningsromanen" Hur det började (2005), där han berättar om sina barndomsår. Om han där är förklädd till ett alter ego i tredje person, river han nu av sig masken och talar i första person.
Vi får följa unge Björn från hans elfte år genom realskola och gymnasium, värnplikten som malaj, en termins lärarjobb, några månader i Paris där han på allvar prövar sitt diktarkall, litteraturstudier i Uppsala, giftermålet med Margareta som fortfarande är hans fru, redaktörskap i unglitterära Rondo och flitig deltagare i samtidens litterära och ideologiska debatter fram till debuten med diktsamlingen Rymd för ingenting 1962.
Det är inte ett liv fyllt av yttre dramatiska händelser eller familjekonflikter - hans föräldrar är synnerligen hyggliga och förstående personer. De känslomässiga bataljerna är förlagda till den inre scenen. Det mesta går det unga författarämnet väl i händerna och när han träder ut i offentligheten är han en man precis rätt i tiden.
Att jag med sådant intresse följer den rätt händelsefattiga karriärupptakten på den krattade manegen, beror förstås på den stora betydelse Håkanson skulle få för 60-talets litterära och politiska vägval.
Här lägger han fram de personliga förutsättningarna. Det är bara att hoppas att han skriver en del till på "bildningsromanen" och ger oss en insiderversion av de laddade åren som följde.