De flesta dokumentärromaner försöker dikta sig under skinnet och in i sinnet på berömda historiska personer. Men vem har, handen på hjärtat, hört talas om den Buell Quain som är föremål för den brasilianske författaren Bernardo Carvalhos dokumentära mödor? Antalet Googleträffar är hursomhelst inte fler än 1 290. Att jämföra med 153 000 för Ruth Benedict och 438 000 för Claude Lévi-Strauss.
Att jag nämner just dem beror på att de tidvis samarbetade med Quain, en amerikansk antropolog som 1939 vid 27 års ålder begick självmord i en gudsförgäten indianby i det inre Brasilien.
Carvalhos dokumentärroman Nio nätter (2002) är en berättelse om hur han söker en förklaring på Buell Quains gåta. Hans intresse väcks ursprungligen av att antropologen var verksam i samma obanade indiantrakter i Mato Grosso, där Carvalhos far för en billig penning inköpt stora markområden av den brasilianska staten. Som barn fick Bernardo följa med på besiktning av ägorna – fotografiet på omslaget visar honom som sexåring hand i hand med en indian.
Carvalhos förhållande till fadern blev annars mer och mer ansträngt med åren, i takt med dennes notoriska kvinnoaffärer och tilltagande alkoholism fram till det slutliga borttvinandet i Creutzfeld-Jacobs sjukdom.
Medan han söker efter svaret på Quains gåta lodar Carvalho även djupet i sig själv. Men det som mest liknar ett svar är egentligen bara en annan gåta: ”Han såg sig själv som en främling och när han reste försökte han bara återvända in i sig själv, varifrån han inte längre skulle vara dömd att se sig själv. Hans flykt var följden av hans misslyckande. På sätt och vis tog han livet av sig för att försvinna ur sitt synfält, för att sluta se sig själv.”
Den som talar här är en viss Manoel Perna, en möjligen uppdiktad ingenjör, som var en av de sista som såg Quain före hans död. Pernas fiktiva brev varvas med den faktiska redogörelsen för hur Carvalho själv skalar sig längre och längre in i löken utan att finna själva kärnan.
Nio nätter leder lätt tankarna till Joseph Conrads Mörkrets hjärta, men Quain är snarare Kurtz motsats – en kolonial inkräktare som känner växande skam, delvis av sexuell art, i sitt förhållande till ursprungsbefolkningen. När Carvalho drygt sextio år senare besöker samma indianby som Quain och av artighet underkastar sig dess rituella umgängesformer upplever också han ett slags skam – rädslan för att göra sig löjlig.
Själv kommer jag att tänka på W G Sebald medan jag uppslukad följer Carvalhos långsamma avtäckning av en – också fotografiskt – dokumenterad gestalt, som tycks avlägsnare ju närmare man kommer. Nio nätter är tveklöst en av årets viktigaste översättningsromaner.
