Till och med vi som håller till på Sydöland vet att det finns en Örjan som har den lilla affären i Glömminge och kanske har vi hört talas om Kalle i kvarnen. Men ing-
en har bättre koll på dem och deras grannar och släktingar (ofta samma sak, faktiskt än i dag) än Barbro Lindgren, numera fast bosatt i sin gamla sommarställeort.
I åratal har Lindgren pratat med levande och – nu – döda i och omkring byn. Sen har hon på sin precisa prosa sammanställt minnen, levnadsöden och anekdoter. Luftigt, alltså med de textens ”mättade tystnader” som Jerker Virdborg nyligen lyfte fram i sin DN-intervju med henne (25/7).

Framför allt handlar boken om Sonja, en kvinna vilken Barbro Lindgren som barn alltid sett lägga nät tillsammans med sin bror Henry men inte lärde känna ”förrän jag blev vuxen”. I samma lilla vedeldade stuga där Sonja bodde hela sitt liv. Först med mormor, mamma, pappa och syskon. Till slut med bror Henry, och allra mest till slut ensam och sjuk. Sist död.
Och det börjar med död på julafton en gång för länge sedan. Hästen Pater fick en propp och stöp mellan två halmbalar. Sonjas bror Henry satte sig på en stubbe och grät. Så hoppar vi i tiden och Henry begravs. Så hoppar vi igen och Sonja berättar om en fattig men ljus barndom, där djur av alla slag tar minst lika stor och kärleksfull plats som fadern. En mild man från Isgärde, som i sin ungdom red till Borgholm för att sälja fem hästar åt sin husbonde och vips fick han ögat utstucket av en full dräng:
”På kvällen kom drängen dit med handklovar och fotbojor. Han grät och föll på knä vid sängen och bad far att förlåta honom. Och far förlät honom för han var en sån människa.” Vilket litet stort drama!

En stor glädje att läsa är nog särskilt det kapitel där Sonjas väninna Ellen berättar på ”en obeskrivlig blandning av värmländska och öländska” – som Lindgren så klart beskriver alldeles utmärkt. Hör bara:
”Förste tiden sen jag kom hit geck jag och tette etter barrträd, för här var bare en masse löv som jag inte kände igen. Då geck jag bortåt Rydvägen och till slut hitte jag en tall, då bröt jag åv ett par kvister och satte i ett kärl, och då kändes det lite bättre. /…/ och alla de här bladen, di kan vare vackre. Men jag har aldrig redigt förstått mig på dem, det är så när en kommer från skogen.”
Just som titeln säger finns här alltså många sorgliga saker men också flera små glada. Man slås av hur nära oss i tiden det här urmodiga, fattiga levernet med sina ofta dramatiska umbäranden ändå är. Liksom av hur ovanliga, rediga och roliga de här vanliga människorna framstår.
Historia, socialantropologi och skönlitteratur på samma gång i nästan fickformat. Kan väl inte bli bättre.