På en kyrkogård i Sunne vilar Marianne Höök, det blonda vassa pennskaftet som fanns på omslaget till Veckojournalen samma månad som hon begick självmord.
Pennskaft. Så länge sedan är det som Marianne Höök skrev sin sista oneliner (”sorry, jag orkar inte mer”): det var när kvinnliga journalister kallades pennskaft och skrev i Veckojournalen, en förlorad värld som Annette Kullenberg tar med oss till i sin nysläppta Höök-biografi. Som även har säsongens mest makalösa titel, Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.
Marianne Höök räknas som en storhet. Men bara av dem som minns. Efter hennes död följde samma konstiga tystnad som efter hennes mor, som drabbades av akut depression och hängde sig i en strumpa exakt 51 år tidigare. Marianne var den moderlösa babyn som blev modeikon och före sin tid-stilist, ett livsöde som väntat i nära 40 år på att ta plats i pennskaftens historia. Skandalöst nog. 2006 släpptes Gullan Skölds Höök-bok Med känsla för klass. Kullenbergs Jag var självlockig… är bättre.
Höök tillhörde Bang-generationen, 50- och 60-talens journalistkvinnor som gjorde allt från insmickrande kändisporträtt till modereportage och resor i Stalins Sovjet. Höök skrev också den första svenska artikeln om barnarbete i tredje världens mattindustri. Hon gjorde skamlös vänsterpropaganda i Aftonbladet och filmade smygreklam för Martini i Italien. Hon sympatiserade med 68-folket och bodde i shahens Persien som diplomathustru.

Så där fortsätter det i det intill förintelse splittrade liv som Kullenberg målar fram. Hon var en glittrande medelpunkt i Stockholms politiska och kulturella elit, och en misslyckad mor som nästan gick under av ångest.
Men hela tiden skrev hon, som en stjärna. Poesi, kåserier, kritik. Höök ”satte ner pekfingret på tangenten och fångade ett ögonblick”, skriver Kullenberg. Hon poserade på Paris gator i Veckojournalen, i ”maxikappa till fölpressad plysch”. Ja, just fölpressad. Samma månad tog hon livet av sig i sin lilla författarstuga på Söder.
Vem var Marianne Höök? Annette Kullenberg var hennes vän, ett 20 år yngre pennskaft som än i dag följer henne i spåren. Och hon är envis som en detektiv. Hon lägger det stora pusslet med hundraåriga polisrapporter, barndomsbrev och rotemansarkiv. Hon möter de bittra barnen och de åldrande vännerna och dricker whisky med en rasande Harry Schein (en halv, sedan blir hon utkastad).
Men gåtan låter sig inte lösas så enkelt. ”Hon var ingen syltburk och det gick inte att sätta en etikett på henne”, funderar Kullenberg. Ett antal kapitel senare heter det: ”hon var som en syltburk. Alltid samma sylt, alltid mycket socker, alltid samma text”.
Foto: Jonasson/Expressen Kenneth
Klart är att det här blonda vassa pennskaftet plågades svårt av alla roller som inte lät sig kombineras med varandra, ett testamente från den tid som Höök och hennes medsystrar verkade i. Kullenberg leder oss dit, till en halvvägs emanciperad, fortfarande olidligt patriarkalisk era – en resa som har flera dimensioner. För det här var ju också det mäktiga ordets och den journalistiska hederns tid. Marianne Höök blev utskämd när det avslöjades att hon plankat Time Magazine i en filmrecension. Samma sak händer nu, eller hur? Utan större konsekvenser.
Man ska inte skriva om sina vänner, konstaterar Kullenberg apropå Hööks mindre lyckade intervjuer med stjärnor från sitt eget entourage. Ändå är det precis det som Kullenberg gör, med en klarsyn som tränger genom mörkret kring Höök: ett saknat kapitel i vår, de kvinnliga journalisternas, historia.

Salka Hallström Bornold
kulturen@expressen.se

Salka Hallström Bornold är författare och modejournalist i bland annat DN och Bon.