Kanske uppskattar jag samma egenskaper hos romaner som hos människor, tänker jag när jag försöker formulera exakt varför jag tycker att Anne Swärds Till sista andetaget är en fantastisk bok. Inte på ytliga plan – jag läser med nöje romaner vars mänskliga motsvarigheter jag inte skulle vilja ha med att göra. Men en känsla av genuinitet är en kvalitet jag uppskattar både i tryckt form och bland homo sapiens.
I Swärds tredje roman är det 1970-tal och het sommar i ett litet samhälle någonstans i Skåne när huvudpersonen Lo träffar Lukas. Hon har inte fyllt sju än, han är 13 och i hennes ögon nästan vuxen. Mellan dem utvecklas en gemenskap som fortgår under hela Los uppväxt och som präglar henne för livet.
Lukas bor med sin ungerska pappa som han inte kan tala med (bokstavligen: de talar inte samma språk) medan Lo är uppväxt i en stor hippiefamilj som ensamt barn bland 13 vuxna. Det får henne att växa upp snabbt: innan hon har fyllt 18 har hon levt mer än många nog gör under en hel livstid.
Detta är ett av romanens teman: att leva livet fullt ut, utsätta sig för det, acceptera att det inte finns en mall för hur det måste se ut – en vacker insikt som jag önskar alla livsprojektsplanerande 30-åringar omkring mig (och i ärlighetens namn även mig själv), liksom insikten att allt i livet inte kan vara rationellt.

Jag tror att det är tonfallet i boken som ger den genuina känslan. Det är omsorgsfullt och samtidigt anspråkslöst på ett sätt som blir fullständigt avväpnande. Just tonen blir så lätt fel, tänker jag när jag försöker dra mig till minnes böcker av samma typ: det är så lätt att det stora och bullriga blir för myllrande och härligt, att det charmiga blir för tossigt, att de stora händelserna och känslorna blir melodramatiska eller för högtidliga. Att det av någon eller flera av dessa anledningar blir pose och kulisser av alltsammans.
Till sista andetaget är fast förankrad i verkligheten, med ett slags rakryggad självklarhet. Varje detalj, varje stämning, tanke, känsla är perfekt observerad och formulerad. Det är helt enkelt oerhört skickligt skrivet.

Dessutom är Lo en underbar romangestalt, en person jag skulle vilja känna – hon är inte alls som jag, så det har ingenting med identifikation att göra (som det ofta har annars när jag gillar någon i en bok). Snarare tvärtom. Hon är en person jag vill förstå, en person jag tycker om även när hon agerar irrationellt, tanklöst, till och med hjärtlöst.
Och så finns gåtan Lukas där, som en latent oro genom hela boken. För vad är egentligen avsikterna hos en 13-årig kille som umgås med någon som är sju år yngre? Eller hos en 21-årig ung man som sätter sig i en bil med en flicka som samma dag fyller 15 och kör henne till ett hotell i Köpenhamn? Det är ett förhållande som inte är lätt att definiera: en blandning av barnslig vänskap och utdragen kärlekshistoria som löper över en hel uppväxt. Byggd på fascination, respekt och djupaste ömhet, en vuxen kärlek mellan två personer som egentligen inte alls är vuxna men tvingas agera som om de vore det.
”I valet mellan sorg och ingenting väljer jag sorg”, skrev Faulkner. Det kunde vara Los mantra även om hon inte begränsar sig till sorgen: i valet mellan vad som helst och ingenting väljer hon vad som helst. Det är vackert och lite sorgligt, precis som hela boken.
Årets svenska roman skulle jag säga om det inte bara var januari. Men jag tvivlar inte ett dugg på att jag kommer att säga det i december igen.