Ann Jäderlunds nya diktsamling liknar stundtals ett skräckkabinett. Här finner vi den självlysande kaninen Alba – resultatet av det tveksamma giftermålet mellan konst, vetenskap och marknadsföring (eller kanin- och manet-DNA). Här finns också borgarna i Calais, stadens sex rikaste män som 1347 var beredda att offra sina liv för att belägringen av deras svältande stad skulle brytas. Och de återuppväckta döda som stiger upp ur havet, hämtade ur Uppenbarelseboken.
Men Jäderlund lyfter inte fram dessa obehagliga företeelser utan skäl. De är ett sätt att närma sig den fråga som utgör rubrik för samlingens första del: ”Varför är vi inte i Paradiset?”
Denna diktsamling, Jäderlunds nionde, utkommer samtidigt som hon deltar i en utställning på Moderna museet betitlad just Varför är vi inte i Paradiset?, ett samarbete mellan henne, poeten Magnus William-Olsson och konstnärerna Agnes Monus och Mikael Lundberg.
Gruppen har under flera år samtalat om gränserna mellan litteratur och konst, och varför ondska och skildringar av ondska tycks prägla den mänskliga tillvaron. I en text om sin medverkan i utställningen skriver Jäderlund också om ”ett behov av att sammansmälta tro och icke-tro till något tredje”. Det är ett tema som varit tydligt i flera av hennes senare diktsamlingar, och som bottnar i hennes läsning av Simone Weil.

Det är alltså de stora frågorna som avhandlas här: Vad är en själ? Ett liv? Hur kan vi se själen i kroppen när denna kan omarbetas bortom igenkänning? Det är fascinerande att se Jäderlund släppa loss sin skarpa formkänsla på de här tunga ämnena, efter att i den förra samlingen I en cylinder i vattnet av vattengråt ha hållit sig till det mer avgränsade området uppväxt och tonår.
Lika fascinerande är det att se hur de största frågorna tillåts dela plats med ”låga” ämnen, vilket inte alltid har varit självklart hos Jäderlund. Aktualiteter samsas med beskrivningar av bildkonstverk, historiska krönikor och Bibelcitat.
Dikterna hämtar inspiration från de mest oväntade håll. Dikten ”Keynes flaskor” utgår ifrån John Maynard Keynes halvt skämtsamma förslag om hur man borde stimulera ekonomin under lågkonjunkturer, genom att begrava pengafyllda flaskor i gruvschakt och låta dem som kände sig kallade gräva upp dem. Genom dikten för Jäderlund ihop materialism och själ, ekonomi och andlighet: ”Man försvinner inte för att man grävs ner. Eller finns för att nån gräver upp en.”
Jäderlunds skrivande gick länge mot en alltmer avskalad minimalism i Björlings fotspår. Det tog sig bland annat uttryck i hushållandet med ord, och i vad som verkade vara en ovilja att släppa in läsaren i dikten. Det resulterade i gåtfulla och formmässigt strikta dikter.
I och med Blomman och människobenet fick Jäderlunds dikter en ny yttre gestaltning och det verkar som att detta också har lett till ett öppnare förhållningssätt. Det konstnärliga samarbetet kring Varför är vi inte i Paradiset? är kanske också ett tecken på detta.

Konstutställningen och det som den avslöjar om Jäderlunds process de senaste åren tydliggör också en annan tendens i författarskapet.
Jäderlund har tidigare talat om sin användning av ekfras, alltså dikter med utgångspunkt i allt från Degas till Bacon, och det förekommer även i denna samling. Skillnaden är att dialogen med konsten nu sker mer uttalat, ibland med hänvisning till enskilda verks titlar. Och att här även finns en diskussion kring konstens och litteraturens funktion och etiska gränser.
I den tidigare nämnda Calaissviten blir det särskilt tydligt. Borgarna i Calais står inte bara för en historisk händelse, utan också för Rodins försök att fånga denna med konstnärlig integritet. Beställningsuppdraget att skapa ett hjältemonument resulterade i en mörk och realistisk tolkning av lidandet, som motvilligt accepterades av beställaren, men statyn placerades mot Rodins vilja på en hög sockel i stället för rakt på marken.
”En falsk värld. Falsk utdragen smärta”, skriver Jäderlund i dikten som fått namnet ”Och socklarna?”. Förhöjningen eller förskjutningen gör konsten falsk, samtidigt som man kan tolka det som att konstverket i sig gör händelsen falsk.
Denna diktsamling är Jäderlunds mest omfattande hittills och det är svårt att göra dess rikedom rättvisa. Jäderlund har än en gång lyckats ta sitt skrivande i en ny riktning, med de gamla lärdomarna i behåll. Dikterna öppnar sig något ytterligare för läsaren, samtidigt som de har behållit sin mångtydighet, aldrig kan uttolkas fullständigt. Jag har ingen aning om vad som kommer att ske i nästa diktsamling, men jag ser redan fram emot den.