Zenit är den punkt på himlavalvet som befinner sig rakt ovanför betraktarens huvud. Mot zenit står nadir, som är belägen rakt nedanför betraktarens fötter och alltså skyms av jorden.
När Andrzej Tichy ger den ena huvudpersonen i sin roman Fält det arabiskklingande namnet Nadir är det i betydelsen av någon som befinner sig under jorden, osynlig för våra ögon – en av dessa miljontals migranter som smugglas mellan länderna i Europa och utför lågavlönat svartarbete, utan uppehållstillstånd och mantalsskrivning.
Den andra huvudpersonen heter Nadia och är en ung Malmökvinna, dotter till polska invandrare. Nadir och Nadia möts i inledningskapitlet, då de båda är intagna på psykavdelningen på Malmö sjukhus. Romanen är berättelsen om deras vägar dit.
Efter irrfärderna runtom i Europa bryts Nadirs kaotiskt överladdade psyke definitivt ner av asylproceduren i Sverige. För Nadja med sina öppna sinnen och sin tilltagande depression, blir den amerikanske krigsfotografen James Nachtweys väldiga verk Inferno – med sina fruktansvärda bilder av mänskligt lidande – ett sänklod ner i själens mörker.
Den 30-årige Malmöförfattaren Andrzej Tichy – med polsk-tjeckiskt ursprung – framstår med denna sin andra roman som Birgitta Trotzigs nyskapande arvtagare i den svenska litteraturen, med den skillnaden att hans mörker är mörkare, mera vittomfamnande och mera misantropiskt. Inte ens en katolsk nådestrimma lyser hos honom upp människans väg i mänsklighetens natt.
Visserligen är ljuseffekterna många i romanen, men de består av de psykedeliskt flammande hallucinationerna i Nadirs hjärna, ensamma extaser i en tunnel mellan två kretsar i helvetet. Och romanens starkaste avsnitt – vid sidan om slutkapitlets mäktiga asylsökningskadens – är det långa brev som Nadias polska farmor testamenterat till sin sondotter i Sverige.
Hon, läkaren som en gång vårdade den depraverade presidenten i kommunistdiktaturens Polen, ser inga tecken på att mänskligheten lär sig något av historien. Samma grymheter, samma brott i ständigt nya generationer. I hennes misantropiska slutlikvid finns inga andra ljuspunkter än de motståndets hjältar som bränner sig själva till döds.
Varför denna hopning av mörker? Jag vet inte. Jag vet bara att författare som Tichy behövs för att hålla litteraturen vid liv. Med sitt frenetiskt borrande allvar, sin vägran att negligera lidandet, lyckas Tichy slå fram en tändande gnista i språkets fnöske. Fält är en roman som tar eld och fortsätter att brinna.
Och namnet Nadia betyder trots allt ”hopp”.
