"Det här är årets viktigaste bok”, trumpetar Atlas förlagschef Richard Herold i ett pressmeddelande som medföljer recensionsexemplaret av Andreas Malms mastodontverk Hatet mot muslimer.
Jag önskar att jag hade kunnat instämma i Herolds triumfatoriska fanfar, inte minst med tanke på den möda jag lagt ned på att med svidande ögon ta mig igenom 686 tättryckta sidor i petitstil.
Den växande islamofobin i de västerländska samhällena är en fråga att ta på största allvar, och ingen kan förneka att Malm har gått grundligt till väga. Han har grävt sig igenom hekatomber av antimuslimska hatskrifter, redovisade i en 12-sidig litteraturlista och 2 126 fotnoter.
Men han lider av vanföreställningen att ju längre man skriver desto tyngre väger argumentationen, vilket stämmer bara om man ser till pappersvikten. I allt övrigt är övertygandets konst en fråga om den pedagogiska framställningsformen och det genomtänkta urvalet av belysande exempel.
I stället för att så snabbt som möjligt prångla ut den här oformliga luntan, borde Malm tillsammans med en klok förlagsredaktör ha satt sig ner och strukit fram en hanterlig volym ur textmassorna, lämplig att trycka i normalstor stil. Har man med några välriktade slag lyckats spika fast en tes, är det inte nödvändigt att befästa den med ytterligare hundra slag på samma spikhuvud.

Men framställningsformen är bara det ena av Malms pedagogiska misstag. Det andra är själva utgångspunkten. I ett förord räknar han upp allt som han inte tänker diskutera i boken, vilket man noterar med lättnad ända tills man inser att en av de bortvalda infallsvinklarna är den militanta islamismen.
För Malm är det islamofobin, islamofobin och enbart islamofobin som ska läggas fram och manglas ut, som om den plockats fram ur en historiens vakuumförpackning, där de västerländska förövarna och de muslimska offren tilldelades sina förutbestämda roller i samma ögonblick som Muhammed föddes.
Jag har i likhet med Malm inga illusioner om humaniteten i västerlandets imperialistiska mission, men därav följer inte att muslimer måste framställas som ädla idealister i sitt motstånd mot de demoniska blekansiktena. (Om idealisering av muslimer är ett vaccin mot epidemisk islamofobi, så torde Sverige redan ha ett betryggande immunskydd – det finns knappt ett hem som inte har minst en av Jan Guillous romaner i bokhyllan.)
Att diskutera islamofobin – sådan den i Malms generösa definition sprids i allt vidare ringar, från högerextremister till liberala debattörer och kvinnliga islamkritiker – utan att beröra islamismen annat än i förbigående, är som att sitta på en pall med två ben och låtsas att man inte har problem med balansen.

När allt kommer omkring inser Malm själv till sist att det nog kunde ha varit en pedagogisk poäng att diskutera islamismen som en del av de ideologiska klimatet kring islamofobin. I ett kort kapitel nuddar han vid ”den wahhabitiska varianten” av islam och medger: ”Så exakt kan islamofobi och viss islamism imitera varandra.”
Detta kapitel står att läsa på sidorna 660-667 – om någon läsare har orkat hänga med så långt – och följs omedelbart av ett återförsäkrande slutkapitel om de västerländska fördomarna om muslimsk sexualitet.
Malm har ett viktigt och behjärtansvärt ärende, och den grupp – förutom palestinierna – han speciellt ömmar för är de cirka 20 miljoner mer eller mindre troende muslimer som bor i Europa, en socialt underprivilegierad minoritet som av fanatiska debattörer med rasistisk agenda sägs vara på väg att skapa ett ”Eurabien”.
Denna vettlösa desinformation har fått ett visst fäste i det så kallade folkdjupet och en del av fördomarna sprids av ett antal borgerliga opinionsbildare likt medförda bakterier från ett toalettbesök. Det är bra att Malm sätter strålkastarljuset på dessa vandringssägner.
Men precis som muslimerna är islamofoberna en minoritet i Europa. Islamistiska självmordsterrorister på olika håll i världen – däribland Malms hjältar i Hamas – svärtar islams rykte långt mer än vad sverigedemokrater och andra rasister kan drömma om att åstadkomma med sin egen förljugna propaganda.

Muslimernas situation i Europa förbättras inte av att Malm bygger upp en gigantisk konspirationsteori om det eviga och outrotliga västerländska hatet mot de modiga och fredliga Allahdyrkarna, vars kvinnor bär sin slöja som skydd mot den exploaterande manliga blicken i väst, där kvinnorna tvärtom bjuder ut sig som horor.
De europeiska muslimernas situation hjälps heller inte upp av att Malm som självutnämnt målsbiträde – likt en försvarsadvokat i ett våldtäktsmål – begår karaktärsmord på kvinnor som under dödshot vågar vittna mot förtrycket i den muslimska machokulturen.
Och inte tror jag att judarna i Europa känner sig lugnare av att Malm försäkrar dem att det nu är muslimerna som har tagit över rollen som européernas favoriserade hatobjekt.

Med denna recension har jag kvalificerat mig som islamofob i Andreas Malms ögon. Jag står ut med det. Med hans synsätt bör vi vara cirka nio miljoner islamofober i Sverige, inberäknat många muslimer.
Det är därför Hatet mot muslimer inte är årets viktigaste bok. Den kunde ha blivit det, om Malm hade bekymrat sig mer om Europas utsatta muslimer än om sin egen prestige. Visst gör det ont att döda sina darlings, i all synnerhet om man måste begå ett formligt massmord på dem.
Andreas Malm har en sådan begåvning, en sådan arbetskapacitet, ett sådant engagemang, en sådan formuleringsförmåga att det han behöver inte är fler koffeintabletter utan en rådgivare som är mindre rädd för konflikter än vad förlaget Atlas kan bistå honom med.
Att Hatet mot muslimer förfelar sitt syfte är nämligen sist och slutligen en redigeringsfråga.