Någon beklagade att den här boken riskerar att gå stockholmarna förbi, eftersom få här läser Sydsvenskan – Andreas Ekströms huvudinstrument – och därför inte känner till honom.
Jag vet inte det. Ekström har länge varit flitig på många av nätets plattformar och blivit hemskt populär. Inte minst bland jämnåriga, liberala medelklasspappor i 30-årsåldern och medievärlden. Hans blogg är rikligt länkad till i branschen och den kommande boken Google-koden får stor och säkert välförtjänt uppmärksamhet.
Jag kräver att ni läser vaket och långsamt är en klippbok med 23 författarintervjuer. Och hur kul brukar sådana vara? För det mesta blott snäppet roligare än skådespelar- och musikerintervjuer.
”Vad är det egentligen för vits med att intervjua författare?” inleder också Ulrika Knutson sitt förord.

Det kan trots allt bli underhållande läsning, skulle jag svara. Om den som intervjuar har talang, envishet och är påläst nog för att locka fram fantasi och formuleringsglädje ur dem som inte är helt självgående, liksom känsla för att kunna byta spår vid fastkörningar. Det har Ekström, om än en del frågor är mer traditionellt kändisjournalistiska än litterärt väsentliga.
Då gör han det ändå svårt för sig genom att i huvudsak köra fråga/svar-modellen, frånhänder sig alltså metoden att hyfsa halvdana intervjuer medelst egen stilistik och esprit d’escalier. Binder sig till i princip ordagranna pratminus utan chans att förkorta och sammanfatta.

I slutet av varje intervju kommenterar han kort samtals- eller skrivsituationen. Det ger nya, personliga perspektiv. Som att han fick så bra kontakt med, inklusive jättekram av, Åsa Linderborg att han skrev om tre gånger för att få bort sin ”skämmiga känsla av förälskelse” – samtidigt som han dänger till henne för att hon ”skriver överslätande om kommunistiska revolutioner”!
Så finns här den redan smått berömda kvällen på Bon Lloc med den skrivande kocken Anthony Bourdain, en makalöst tvärsäker hedonist som inte kan ta att Ekström inte gillar vin: ”en mycket allvarlig dysfunktion /…/ Du har det välstädat hemma va?”
”Ja.
– Exakt.”
Coolt, säger jag.
Vi möter också Ulf Lundell, Bodil Malmsten, Nina Björk, Maria Sveland, Klas Östergren, Peter Englund, Imre Kertész, Ian McEwan, Helle Helle och Juli Zeh – för att bara nämna några.
En sak skämmer: ständige sekreteraren, ”en av de mest prestigelösa och sympatiska personer jag har mött”, tronar med en så kallad blurb om Ekström på bokens baksida. Beställning eller inte, det ser väl ryggdunkigt ut.
Gärna transparens, men lite etikett också. Om man får be.