Tänk dig en kriminalreporter som inte kan skilja mellan en revolver och en walkie-talkie. På ungefär den nivån var den journalistiska bevakningen av fildelning i Sverige inledningsvis: präglad av en stolt buren okunskap och godtyckligt växlande uppfattning om vem som är bov, offer eller hjälte. Nivån har efterhand blivit något bättre, och tar nu ytterligare ett kliv uppåt med Anders Rydells och Sam Sundbergs nyutkomna reportagebok Piraterna.
Där skildras på ett lättillgängligt och sakligt sätt den svenska fildelarrörelsen och deras motståndare. Boken ger en översiktlig bild av var vi befinner oss idag och hur vi hamnade här.
I centrum ställs historien om The Pirate Bay – nätsajten som mer än någon annan satt IT-nationen Sverige ”på världskartan”, men på ett helt annat sätt än vad nittiotalets IT-frälsta politiker drömde om. (Och där man bland mycket annat även kan finna en inscannad kopia av Piraterna att illegalt ladda ned. Författarna är förstås inte dummare än att de gör en dygd av nödvändigheten, och använder detta faktum till marknadsföring snarare än att reagera med indignation.)
I en annan nyutkommen bok, 6 miljoner sätt att jaga en älg på, blandar musikjournalisten Tony Ernst intervjuer och egna texter om musikbranschens framtid. Boken överlappar till innehållet delvis Piraterna, men kompletterar den också genom sitt fokus på musiken och sitt annorlunda syfte. Ernst vill framförallt bredda debatten genom att låta andra röster än de vanliga höras. Inte minst intervjuar han musiker, som ofta används som slagträn i debatten, men mer sällan själva får komma till tals.
Rent formmässigt lider Piraterna av en något torftig reportagedramaturgi, medan Ernsts vindlande stil tvärtom lätt blir för yvig för sitt eget bästa (som framgår redan av den kryptiska boktiteln). Hans intervjuer är rakare, men av våldsamt skiftande värde.
Några av de bästa avsnitten i båda böckerna utgörs av historiska perspektiveringar: teknik- och upphovsrättshistoria, skildringar av skivbolagens kamp mot först radion, sedan kassettbanden, med mera. Dagens problematik är ju inte ny, den är bara ställd på sin spets genom en accelererad teknikutveckling.

Själv fann jag i en litteratursociologisk avhandling en debatt från 1700-talet som kändes påfallande bekant: När de första lånebiblioteken öppnade hävdade bokutgivarna att varje boklån var lika med ett sålt exemplar mindre.
En oberoende bokhandlare kunde å andra sidan svara att gratisläsandet tvärtom ökade litteraturintresset och därmed försäljningen, etc, etc.
Och när folkbiblioteken inrättades i Sverige gjorde Författarförbundet motstånd. De blidkades efterhand genom ett ersättningssystem, som visserligen inte är uppenbart rättvist (Jan Guillou anser sig nästan lika bestulen som av fildelare, utländska författare får inte ett öre, och så vidare) men som ur ett kulturpolitiskt samhällsperspektiv fyller sin funktion. Man kan jämföra med STIM och ersättningen för musik som spelas i radio. Den är orättvis på ett helt annat sätt, men förefaller också i stora drag fungera.
Vore ett motsvarande system för fildelning möjligt? Kanske, kanske inte. Men vad som helst som involverar en aning pragmatism har en uppenbar attraktion.

Underhållningsindustrins brist på pragmatism är dock ökänd: Den mest genomgående åsikten i Tony Ernsts intervjuer med musiker och annat branschfolk är att dagens kris hade kunnat undvikas om de stora skivbolagen i tid accepterat att det inte är av gud givet att musik ska förpackas i opraktiska plastfodral med skyhöga vinstmarginaler och att alla som har en annan uppfattning ska dras inför rätta. Därmed inte sagt att de intervjuade för den sakens skull är särskilt imponerade av något piratevangelium.
Och även piratpartister och liknande kunde må bra av en dos verklighetsförankring. Upphovsrätten är en mer än sekelgammal rättstradition, och i en demokrati avskaffar man inte sådana hux flux bara för att det råkar vara ett intressant tankeexperiment och för att några ropar högt nog.
Men ändra lagar gradvis kan man förstås göra – och det är ju vad som sker idag, fast åt andra hållet, så att de steg för steg blir allt hårdare. Det mesta tyder på att upphovsrättens framtid kommer att avgöras i en dragkamp mellan en allt repressivare lagstiftning och en allt mer påtaglig teknisk och sociologisk verklighet.
Det vore klädsamt om en sådan uppvisning i juridisk och teknologisk råstyrka också kompletterades med ett intellektuellt argumenterande samtal. Somliga mer nyanserade upphovsrättskritiker försöker förvisso föra ett sådant. Men det är sällan någon som anser sig behöva bemöta deras argument med annat än prefabricerade moralkakor.
Och medan mer eller mindre begåvade fildelningsförespråkare får tala oemotsagda till sina fans på nätet, får skiv- och filmindustrins lobbyister tala oemotsagda till regeringen. Vad det än är, är det inget demokratiskt idealtillstånd.
Men förhoppningsvis kan dessa böcker bidra till en både djupare och bredare förståelse av problematiken. Den som tycker att det här med fildelning är väldigt svårt att förstå bör läsa Piraterna. Den som tvärtom tycker att det är väldigt enkelt bör läsa 6 miljoner sätt att jaga en älg på. Den som vill sätta sig något så när ordentligt in i frågan läser naturligtvis båda. Den som inte vill sätta sig in i frågan slipper, men rekommenderas i så fall att inte heller uttala sig om den.