Det är begripligt om Amos Oz efter den mäktiga och starkt lysande självbiografin En berättelse om kärlek och mörker (2003; på svenska 2005) har skruvat ner den kreativa lågan några snäpp. Förutom föreläsningarna i Hur man botar en fanatiker (2006) har han på senare år bara gett ut en barnbok och kortromanen Rim på liv och död (2007), i dag på svenska.
Mera förvånande är att denna lilla berättelse på drygt hundra sidor uttrycker en sådan misstro mot författaryrket – eller i varje fall mot fiktionen. Den framgångsrike författare som är romanens huvudperson ska inte förväxlas med Oz själv – denne man är yngre, omgift flera gånger och deltidsarbetande som revisor. Vi får följa honom några timmar före, under och efter ett framträdande på en författarkväll i Tel Aviv.
Han sitter på ett kafé och diktar i huvudet livshistorier åt servitrisen och ett par andra gäster. Under uppläsningen fantiserar han ihop biografier åt kvinnan som läser ur hans bok och åt några av åhörarna.
Efteråt närmar han sig den unga kvinnan, en invit som slutar med en till hälften misslyckad kärleksakt i hennes lägenhet.

Fast kommer han verkligen så långt som till hennes säng? Är inte författarens tillfälliga närvaro i hennes liv också den bara en fantasiskapelse, en erotisk dagdröm i nattens ensamma timmar? – ”en tanke i mitt huvud och allt som händer dig och mig händer egentligen mig”.
Oz lämnar oss i ovisshet. Men han beskriver den fiktive författarens förhållande till andra människor som en gradvis växande ”fysisk rädsla för kroppslig kontakt med främlingar”, och hur författaren ”tyngs av skamkänslor och förvirring”, som ”åtföljs av en djup sorg över att han alltid står utanför, att han aldrig kan komma någon inpå livet eller låta sig kommas inpå livet, att han ständigt har huvudet begravt under fotografens gamla svarta duk”.
Det kan verka som  om  den snart 70-årige Oz här likt den åldrade Ibsen håller indirekt ”domedag över sig själv” – författaren som skriver livet i stället för att leva det, och som för litteraturens skull har instrumentaliserat sina medmänniskor till blotta leverantörer av råmaterial till skrivarverkstaden.
Kanske är det bara så enkelt att Oz efter kraftprovet med självbiografin haft svårt att hitta tillbaka till fiktionens fabulatoriska lekar.
Den här lilla boken är den till hälften lustfyllda, till hälften sorgsna utandningen hos vandraren som har återvänt hem från den långa utflykten till verkligheten.
Och det är ett eftertänksamt nöje att läsa den.

FOTNOT. Amos Oz gästar Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, klockan 19.30 i kväll.