Få svenskar har gjort sig ett sådant namn inom litteraturen som Alfred Nobel. Men det var med dynamitpengar han gjorde det, inte med skrivtalanger. Att ge ut de påbörjade romanmanus han hade i byrålådan är nästan grymt, för de är mer än genomsnittligt dåliga. (Som poet var han faktiskt bättre: mer kompetent, om än ej mer originell.)
Nobels berättelser präglas av en blandning av slipprighet och moralism, cynism och oskuldsfullhet: han försöker vara en världsvan ironiker, men en förvånansvärt naiv blick på världen lyser hela tiden igenom. För psykologi och prosastil har han föga känsla. En pekoralkonnässör kan finna ett visst underhållningsvärde i hans skildringar av perfekta kvinnoansikten eller hans tankar kring kyssar.

Vid sidan av ideala kvinnliga behag är det ideala idéer som intresserar Nobel. De komiskt abstrakta dialogerna mellan hans romanfigurer påminner om hur radikal han var: mannen som finansierat dagens Nobelbanketter var motståndare till monarki, kyrka, äktenskap, konventionellt sällskapsliv, etcetera. Men det är en teoretisk och utopistisk radikalitet som reagerar med beröringsskräck inför samtidens naturalistiska samhällsskildringar.
Uppfinnarens testamente anger som bekant att Nobelpriset i litteratur skall ges till den bästa författaren ”i idealisk riktning”. Texterna i denna bok kan – som utgivaren Åke Erlandsson påpekar – ge ledtrådar om hur han tänkte sig att den instruktionen skulle tolkas. Men för att faktiskt kunna följa den skulle man nog behöva dela Nobels tro på platonska ideal och på att mänskligheten ständigt blir ädlare.
Vilket torde ha varit svårt nog redan på 1890-talet. Pennan må vara mäktigare än svärdet, men mot dynamit har den föga att sätta emot.