Det börjar med en slakt. Det börjar med att någras skrik inte är något värda. Skräddarmästaren i en skånsk by begraver en kull kattungar levande, medan kattmamman vanmäktigt stryker kring hans ben.
Till skräddarmästaren kommer den faderlöse tioåringen August Palm för att arbeta som lärling. Med modern placerad på fattighuset är August utlämnad till en tröstlös räcka dagar präglade av svält och slaveri i skräddarmästarens våld. Vid tiden för konfirmationen, när August äntligen slipper ut, är han stukad. Hältan på ena benet motsvaras av en inre, allvarligare skada.
 Trots det som senare händer, trots kärleken och ideérna och förvandlingen till stortalare, hänger hotet från skräddarmästaren kvar. Hotet om att bli tystad, att förlora sig själv.
Alexandra Coelho Ahndoril, som tillsammans med maken Alexander Ahndoril nyligen avslöjades som deckarförfattare under pseudonymen Lars Kepler, har med romanen Mäster kommit till den tredje och sista delen i sin historiska romansvit. Den handlar om August Palm, skräddaren som på 1880-talet höll massmöten och agiterade för arbetarnas rätt att organisera sig. Om fattigpojken som kom att stå staty utanför LO-borgen.
Mäster är skriven lika omsorgsfullt som någonsin. Coelho Ahndorils författarskap är en egen röst, djup och mättad av nyanser, alltid med döden inom armlängds avstånd. Den viskar på randen till det oerhörda och ljuder av blod och mull. Bäst är när det gränsar till för mycket, när rösten blir profetisk i sitt anspråk trots att den stiger ur jorden.

I sina romaner har Coelho Ahndoril konsekvent tagit fasta på gestalterna vid sidan av de berömda, i Mäster är det Palms hustru Johanna som samlar verkligheten hos sig. För henne handlar kampen om barnen och hotet om att förlora dem. Det är en saklig vanmakt, det är priset som betalas för idéerna och framtiden. Jag kan inte få avstånd till Johanna, det är hjärtslitande.
När som helst kan en tanke slungas genom tiden, mitt i det förflutnas bilder uppenbaras något samtida. Coelho Ahndoril har överhuvudtaget förmågan att se de minsta, de som befolkar hennes berättelser med sin utsatthet och fattigdom.
Det är egentligen bara ett tillfälle i Mäster som jag önskar bort. När August tar hem en prostituerad att välta sitt självförakt över, för att sedan jaga henne genom gränderna i egenskap av ångerfull kåtbock. Hon, den namnlösa, hade kunnat besparas det. August kunnat bära sin ambivalens på egen hand.
Under läsningen om August Palms vandring, från den tunga och tystade tiden till uppvaknandet och röstens åter-uppståndelse i hans mun, fläktar vänsterns dagsfrågor förbi. Det finns ett nödvändigt ”vi” för August, omfattningen av orättvisan som blir synlig när klass ställs mot klass, deras skilda erfarenheter.
Samtidigt är det så tydligt att August själv genomgår ett identitetsbyte, han blir en annan. Han upptäcker att han kan vara det alla påstår är omöjligt.
Gör det romanfiguren August till en anakronism, eller visar berättelsen bara att det alltid varit så? Att befrielsen måste vara för var och en särskilt. Augusts kamp gäller också rätten att få bli till.

En svit är fullbordad och det kan konstateras att Alexandra Coelho Ahndoril var mäster redan i debutromanen Stjärneborg. Ingen lärlingsaktig klumpighet eller barnslig otålighet. Metaforerna, kompositionen, hantverket var redan författarens. Perfektionistens.
Nu, i tredje boken, söker jag ett motstånd. En skarv eller ett litet missljud någonstans. Något jag antar, anar, måste finnas där. Jag läser igen tills jag fastnar bland kropparna. Det handlar om dem. Romanens människokroppar, att de förvisso är fräknar och hälta och mjuka magar, men oftare klockor, landskap, rum för hela världens röst. Detta kretsande, den envisa omtagningen för att synliggöra något större, är romanens pågående protest. Coelho Ahndoril blåser in existensen i sina gestalters kroppar tills de knappt tål något mera.
Så görs texten än mer politisk än själva romanens motiv. De inre bråddjupen kan inte separeras från de utsatta kropparnas villkor. Envisheten, kretsandet, är romanens motstånd.