Ett sätt att se det är att utrotningshotade företeelser alltid idealiseras. När regleringen tilltar börjar de fria vidderna och deras invånare bli avundsvärda – luffare och cowboys, flottare och sjömän. Vem tänker på skörbjugg, undernäring och sexualsvält när ens egna trygga tillvaro känns torftig och trång?
De senaste årens pappaböcker är ett uttryck för den saken. Klockan har nu slutligen slagit för den yvige gamle farsan, den vilt gestikulerande överdängaren med utrymme att leva ut både sin hämningslösa livsglädje och sin därpå följande ruelse.
Pappaledigheter, jämställdhetsprogram och mansforskning har dikat ut hans naturliga miljö och de sista överlevande exemplaren kan nu i uppstoppat skick visas upp för eftervärlden. Saknar vi honom? Ja, som vi måste sakna varje uttryck för oreglerat mänskligt liv. Kan vi önska honom tillbaka? Nej.
Men vad vi alltså kan göra, det är att med ett slags fascination betrakta de figurer som – ungefär som gangstrarna i Sopranos – överträder de normer vi har lagt på oss själva. Som super och beter sig ansvarslöst samtidigt som de fordrar respekt, som tillåter sig att vara krävande patriarker i ena sekunden och snyftande småungar i den andra.
Och ska jag nämna det som gör Alex Schulmans bok om sin en gång berömde far Allan till en av de bästa i genren är att han skildrar sitt föremål utan ursäkter eller bortförklaringar, att han, just genom att inte göra något stort väsen av saken, öppnar dörrarna för det sätt fadern har påverkat honom själv.
Alex och Calle står bredvid sin koleriske far när han kommer i konflikt med en niding som försöker ta ut två gånger på samma Bankomatkort i Farsta centrum: genast sluter sönerna upp på farsans sida: ”Pappa var gudfadern och vi barn var hans hejdukar, ständigt beredda att ta strid om situationen krävde det… Det var en befriande, villkorslös känsla.” Det är inte särskilt svårt att se hur den känslan lever kvar när bloggbröderna Alex och Calle sedan startar sitt krig mot omvärlden.

Men poängen är att Alex själv inte drar den slutsatsen. Analysen är obefintlig – jämför gärna med Erik Wijks strävan att dra politiska och psykologiska slutsatser i sin pappabok tidigare i år – men Schulman har i gengäld en stilistisk kapacitet och en förmåga att beskriva riktiga, levande scener så att man känner dem in på bara skinnet.
Föräldrarnas gräl genom sommarstugans väggar, ett besinningslöst utbrott från en far som just bränt vid pannkakorna – det slutar med att sonen ligger på gräsmattan och fadern sparkar honom med sina träskor – den åldrade faderns dödsångest som sonen, i ett isande ögonblick, förstår ligger och väntar på honom själv.

Schulman brukar anklagas för att vara en hänsynslös skribent, men i de ögonblicken använder han sin hänsynslöshet mot sig själv, och får sin bok att leva på ett sätt som ingen motsvarande svensk bok gjort sedan Åsa Linderborgs Mig äger ingen.
Och ändå. Det jag undrar när jag har lagt ifrån mig boken är om pappafiguren i den svenska litteraturen egentligen ändrats så mycket sedan 1996, när Peter Kihlgård gav ut Anvisningar till en far, eller 2003, när Sven-Olov Karlssons Italienaren publicerades.
Den bandyspelande bohemen i Kihlgårds bok, det melankoliska mekanikergeniet i Karlssons by Ålsvarta är särlingar som uppenbart direktimporterats från verkligheten av samma firma som levererade farsor till Hanna Hellquists Karlstad zoologiska, till Nils Claessons Blåbärsmaskinen, till Erik Wijks Allt vi här drömma om. Men de har fått ett liv som befriat dem ur verkligheten, just för att Kihlgård och Karlsson fortfarande såg sig manade att göra fiktion av dem.
I Alex Schulmans värld heter bifigurerna Lennart Hyland och Lasse Holmqvist, i Schulmans värld har vi det pikanta nöjet att vartenda upprört replikskifte i baksätet på en taxi eller i entrén på tv-huset är osmält verklighet. Men trots all skärpa och stilistisk konkretion blir Hyland och Holmqvist på något sätt ändå mindre levande än Frasse och Bosse Buss hos Sven-Olov Karlsson.
Så funkar fiktionen. Den kan vi önska oss tillbaka.