Vilken visa sjunger man för någon som vill höra ett exempel på svensk folkmusik?
”Vem kan segla förutan vind?”, ”Byssan lull”, ”När månen vandrar på fästet blå”, ”Trollmors vaggvisa”, ”Lilla Lasse går och gråter?”.
Chansen är stor att man oreflekterat väljer en mollvisa.
När Abba 1979 gjorde sin stora Nord-amerika-turné inledde man inte med ”Voulez-vous”, ”Money, money, money” eller ”SOS”, utan med att Benny Andersson ensam vid orgeln spelade sin version av ”Gammal fäbodpsalm” från Dalarna. I bakgrunden – scenografins stiliserade isberg.
När Abba i måndags, som första icke engelskspråkiga grupp, blev invald i Rock and Roll Hall of Fame sa Benny Andersson i sitt tacktal: ”Abba är ett resultat av det amerikanska arvet, men även av den svenska folkmusiken, det som är melankoliskt. Du kan se det i ögonen på Greta Garbo, och även, för den som är uppmärksam, se det i Ingmar Bergmans filmer.”
Garbo. Bergman. Någonting har hänt.

Numera är det okontroversiellt att räkna Andersson till kulturetablissemanget. Hans ”Tröstevisa” är nästan lika vanlig på begravningar som Bachs ”Air”. Kristina från Duvemåla är det närmaste vi kan komma en national-opera – det Björn och Benny grävde fram under Vilhelm Mobergs stenhögar i Småland var inget mindre än folkdjupet. Vad de frontade med musikalen Mamma mia var inget mindre än den mogna kvinnans rätt att slänga förklädet och dansa ut på jakt efter sin egen sexualitet.
När denne kompositör av populärmusikens starkaste skilsmässolåt, ”The winner takes it all”, refererar till den svenska dramatikens främsta uttolkare av äktenskapstrassel, Ingmar Bergman, gör avståndet i tiden att de lätt seglar upp sida vid sida.

Marianne: Tänk om vi kunde lära känna varandra som de människor vi var ämnade att bli, och inte försökte spela en massa roller som en massa makter har ålagt oss.
Johan: Det är omöjligt. Maskeringen börjar i vaggan och sen fortsätter den hela livet. Ingen människa kan finna sig själv.
Ur Scener ur ett äktenskap, 1973.

The judges will decide
The likes of me abide
Spectators of the show
Always staying low
The game is on again
A lover or a friend
A big thing or a small
The winner takes it all
Ur The winner takes it all, 1980.

När Benny Andersson nämner 1900-talets skyggaste filmstjärna Greta Garbo behöver man knappt koppla på hjärnan för att se Agnetha Fältskog framför sig på en suddig smygbild.
I den nyutkomna blädderboken Abba i Amerika av Leif Schulman och Charles Hammarsten finns ett stort och härligt bildmaterial från en tid när pressen turnerade med popbanden, bodde på samma hotell och inte behövde penetrera häckar med abnorma objektiv för att få de halvnakna poolbilderna.
 Till och med lilla Linda Ulvaeus fick finna sig i att bli intervjuad och fotograferad när hon var på unikt besök och tränade simning på mammas och pappas enda spellediga dag.
Ingen behövde ens stava till paparazzi. Det är länge sedan nu, så länge sedan att Ingmar Bergman och Abba flyter ihop och blir ett. Inget konstigt alls. Jo lite.
Den tidens melodi var Sillstryparns kultförklarade protestlåt ”Doing the omoralisk schlagerfestival”, som sopade mattan med gruppen såsom varande
cyniskt kommersiell: ”Här kommer Abba i kläder av plast / lika döda som sillkonserver / de skiter också i allt, vill göra snabba stål.” Låten och protesterna ledde till att SR drog sig ur schlagerfestivalen året efter.
Det där vet alla, det hängde med länge, det gick inte att vara radikal och frigjord och samtidigt hylla gruppens nyfönade look och läte.
Men nu har vi perspektivet och tiden är mogen för Andersson att referera till Bergman. Han kan fortsätta i all oändlighet. Det finns material.

Johan: Ensamheten är absolut – det är en illusion att inbilla sig nåt annat. Vänta dig inget annat än djävulskap. Om det händer dig något trevligt så desto bättre.
Ur Scener ur ett äktenskap.

You feel bad, let me tell you, we all get the blues
Sometimes life is a burden, weighed down in your shoes
When it’s bad, worse, worst
And you think you’re cursed
Well, if there’s one thing for the better that can turn you loose
It’s gotta be rock’n roll
Ur ”Hole in your soul”, 1977.