Anders Paulrud/Som vi älskade varandra

ANDERS PAULRUD | Som vi älskade varandra | Albert Bonniers förlag

Jag har betraktat mig som skeptisk till Anders Paulruds romankonst. Ibland präglas den ju av sådan där Ulf Lundell-romantik som lätt blir bara självbespeglande: Störst av allt är känslorna. Människor kan vid en jämförelse framstå som bra mycket mindre än dessa allt överskuggande jävla jättekänslor.
Jag har, kort sagt, haft taskig självinsikt.
I Som vi älskade varandra agnar Paulrud med allt jag som romanläsare jättegärna säger nej tack till. Excentriska människor, storslagna vänskaper, affekter som biter så hårt att de kan förväxlas med kärlek, passionerade förhållanden som går sönder hela tiden, politisk medvetenhet utan risk eller pris, nostalgins sötma – ni vet, sån där skön allt-är-för-evigt-för-sent-nu-feeling.
Jag ser kroken. Paulrud må vara en listig stilist, men inte listigare än så. Och ändå sväljer jag.
Jag sväljer de samhällsmedvetna markörerna, hur vi förfärades över typ folkmordet i Bosnien för att sen glömma alltihop, hur vi sitter här och vet så mycket om världens mörker och den blodiga framtid som väntar men närhelst vi har lust kan vi zappa bort våra insikter, och vi gör det, för vem orkar bry sig oavbrutet? När det finns sex, skapande, vin och whisky och mer sex?

Paulrud smeker oss medhårs, vi världs- och språkmedvetna hårt kännande P1-knarkare som skäms över insikten om hur flackt allt vår engagemang egentligen kanske är och bums gör skammen till ännu en jättekänsla att … Att ha, ungefär så som man har husdjur.
Jag gillar därmed inte känslan att jag läser en rätt bra roman här. Jag anser att denna känsla avslöjar mig som någon jag inte vill vara. Jag vill inte förnumstigt instämmande hummande, med min latte, min laptop och min mediala makt att förbättra världen inom räckhåll, läsa meningar som:
”Ingen i maktposition, politisk eller ekonomisk, bryr sig ett dyft om de femton miljoner människor, utlänningar, flyktingar, papperslösa asylsökande, gästarbetare, som permanent lever i unionen."
Jag vill inte, fatta, att alla dessa människor reduceras till objekt för mina till intet förpliktigande jättekänslor.