Vladimir Nabokov/Lolita

VLADIMIR NABOKOV | Lolita | Översättning Aris Fioretos | Albert Bonniers förlag

Lolita, skandalromanen, introducerades ursprungligen i Sverige i en skandalöst dålig översättning. Inte heller de senare har varit vad författaren skulle önskat. Ty av översättningar önskade sig Nabokov inget annat än perfektion. Brist på sådan älskade han att raljera över.

Dags för ännu ett försök, i Bonniers nya klassikerserie, signerat Aris Fioretos. Som översättare kan denne mångförslagne estet vara något oberäknelig, behärskande hela registret från det hastigt hemmastadda (med hafsutsikt) till det uppslagsverkligt kärleksfulla. Lolita, kärleksromanen, hamnar lyckligtvis i den senare kategorin.
Kärleksroman? Ja, en kärlekshistoria med språket, om inte annat. Invandraren Nabokov har ett utifrånperspektiv på engelskan som får honom att avsmaka varje glosa som en exotisk delikatess. Inför buffégästerna roar han sig med att parodiera alltifrån Flaubert till poplyrik och psykologlingo. Han formligen berusar sig på sin egen begåvning, som han dricker oblandad till målet.
Enligt Nabokovs egna regler får en översättare aldrig hoppa över något i en översättning, vilket Fioretos till skillnad från tidigare svenska tolkare följer. Någon gång kan man dock fråga sig om det inte vore bättre att helt hoppa över en helbegåvad ordlek i originalet än att översätta den till en halvbegåvad på svenska.

Men överlag flyter fiktionen med sina fiorityrer fint. Från mina tidigare läsningar av originalet minns jag framförallt språket: nu kan jag även koncentrera mig på storyn. Om än den nya översättningen inte på precis varje punkt (de rimmade verserna, till exempel) är bättre än John-Henri Holmbergs föregående från 2001, så är den som helhet likväl den främsta. I sina bästa stunder ”trogen som klänningen fäst uppå den badande flickan” - för att parafrasera vad Tegnér gubbsjukt skrev om grekiska språket…
Mais je divague, som den sublime snuskgubben Humbert Humbert skulle ha sagt. (Även i översättning kräver Nabokov goda kunskaper i franska. Och tålamod med utvikningar. Och en inte alltför lättstött moraluppfattning.)
Jag har inte sagt något om bokens handling än, eftersom jag antar att de flesta känner till den tragikomiska historien om H.H:s barnarov av den brådmogna flickan Lolita. Men i någon mån handlar denna Nabokovs bästa bok också om översättning: mellan popkulturens språk och bildningens, mellan amerikansk kultur och europeisk, mellan ungdom och ålderdom. Värd att läsa eller läsa om även på (van-) ärans och (anti-) hjältarnas språk.

Av Malte Persson
kulturen@expressen.se