Pelle Andersson | Hela vägen hem, Ronnie Sandahl | Vi som aldrig sa hora

PELLE ANDERSSON | Hela vägen hem | Albert Bonniers förlag
RONNIE SANDAHL | Vi som aldrig sa hora | Wahlström & Widstrand

Aftonbladet-journalisterna Pelle Andersson och Ronnie Sandahl drar nästan exakt samma story i sina nya böcker: ung kille flyttar ut från den jobbiga uppväxthålan för att göra karriär i storstad men återvänder snart hem igen. Där hamnar han i desillusionerad uppgörelse med de sena tonårens dubbelspel, fyllekatastrofer och triangeldramer, samtidigt som han måste tugga i sig sitt eget misslyckande.
Pelle Anderssons bok är problematisk på många sätt – den har för lite djup för sin längd, är rätt svajig som roman betraktad och jag har problem med att gripas av de alldeles för ofokuserade politiska diskussionerna personerna emellan. Men huvudpersonen Stefan är fascinerande och ovanlig. Han har till exempel flera drag som normalt brukar hamna på minussidan – normalsvag, husbehovsfeg, lätt lögnaktig – men som här snarare fungerar som tecken på mänsklighet.
Att Stefan beter sig likadant mot kvinnor och män görs det inget väsen av i boken, det är själva grunden till storyn och förs fram som en självklarhet. Stefan kan dessutom snacka med tjejer. Om han tycker att de gör konstiga saker, så frågar han varför i stället för att skuldbelägga dem och tycka synd om sig själv. Efter många och långa samtal får han faktiskt svar. Svårare än så behöver det inte vara.
Det här visar sig också i sexskildringarna. Pelle Andersson lyckas skriva något slags jämställd sex där mannen och kvinnan faktiskt inte är skräckslagna främlingar, utan har rätt kul tillsammans, eller åtminstone har sex i en sorts håglös ömhet. Det är oporrigt i bemärkelsen att ingen framställs som objekt. Pelle Anderssons huvudperson är heller inte sentimental för fem öre, inte ens romantisk, och det gör kärlekshistorierna okonventionella.

Ronnie Sandahls kärleksskildring är däremot djupt konventionell, snällt infogad i den grabbromantiska mallen. Romanen är förvillande lik en ungdomsbok, och som sådan kan man tycka att den är en stark beskrivning av unga människors sårbarhet på liv och död. Problemet är bara att Sandahls roman utger sig för att vara en vuxenbok, och då blir kraven på komplexitet mycket högre.
Han som inte säger hora, Hannes, gör till skillnad från Pelle Anderssons Stefan sällan några försök att reda ut saker genom att prata med sina flickvänner. Som när första kärleken Jessica – som han så klart bara får vara kompis med eftersom hon är ihop med en solklart nischad skitstövel – tappar trosorna under ett vingligt försök att sitta på huk och kissa på fyllan, samtidigt som hon överöser Hannes med blariga skamliga förslag. Han svarar godhjärtat med att hålla upp hennes hår när hon kräks.
När de ses igen i nyktert tillstånd frågar hon om det är han som bär ansvaret för att hon vaknat på morgonen med trosorna ut-och-in. I stället för att förklara för henne hur allt ligger till rusar han därifrån, djupt förorättad och förkrossad. Hur kan någon tro helgonet om en sådan sak, han som har hållit upp hennes hår och motstått hennes sexualinviter?
Ronnie Sandahl antyder att han ogillar patriarkatet, men använder samtidigt alla standardknep som finns för att förneka Hannes inblandning i det. Knep nummer 1: dolt kvinnohat insvept i självömkande och passivt aggressiv godhet – det är inte mitt fel, jag är en oskyldig mjukis, varför ser inte de jävla brudjävlarna det?
I reportageboken Med uppenbar känsla för stil gjorde Stephan Mendel-Enk en uppdelning mellan machos och mjukisar i patriarkatet, där mjukisen kan delta i spelet helt omedvetet, övertygad om sin egen oskuld, genom att vara utöva valpigt och charmigt förtryck i liten skala och samtidigt ta avstånd från de uppenbara och överdriftsbenägna psykopaternas handlingar. 

Att kräva kärlek som belöning för att man inte är en sådan som våldtar och säger hora, och sedan bli sur när man inte får det – är det verkligen så mycket bättre än att vara machosvin? Är det inte två sidor av samma mynt?  
Det räcker inte med att inte säga hora. Ansvaret sträcker sig oändligt mycket längre än så. Att kommunicera med tjejerna i stället för att glorifiera bitterheten över deras bortvändhet kanske kan vara en bra början.

Av Aase Berg
kulturen@expressen.se