Två gånger i år har Åsa Linderborg räckt upp handen till yttrandefrihetens försvar. I det ena fallet gällde det Donald Boströms insinuanta artikel om judisk organhandel. I det andra gick hon upp i falsett till stöd för förintelseförnekaren David Irving Aftonbladet 10/5.
En stilig liten blomsterkvast. När Aftonbladets kulturredaktör rotar i den publicistiska rabatten får alla blyga violer se upp. Bocken som trädgårdsmästare hade inte gjort det bättre.
I gårdagens tidning fortsätter hon sina egna kultursidors vettlösa kampanj mot den fängslade journalisten Dawit Isaak. Mot? Ja, under de senaste veckorna har Aftonbladet tryckt två stort uppslagna artiklar där en av tidningens litteraturkritiker misstänkliggjort engagemanget för den fängslade svensken, och nu utvecklar kulturredaktören själv sin teori: ”Det är uppenbart att Isaak fungerar som en snuttefilt för ömmande samveten” som ”liberalerna” använder för att ”skyla över sina inhumana ställningstaganden i andra stora frågor” som krigen i Afghanistan och Irak.
Dawit Isaak som ”snuttefilt”? Ska man ta sig för magen? Eller slå sig på knäna? I vilket fall är det klargörande att än en gång se hur extremismens slamkrypare odlar sina ressentiment och konspirativa fantasier i den offentliga debattens bottensediment.

Orsaken till dessa dårskaper är uppenbarligen en artikel av den holländska debattören
Ayaan Hirsi Ali, som Expressen publicerat som del i en större internationell debatt om det schweiziska minaretförbudet. Och det behövs inga konspirationsteorier för att se den bedrövliga ironin i att Linderborg larmar och gör sig till i samma tidning som för bara några veckor sedan – enligt statsvetarnas analyser – hjälpte Sverigedemokraterna att ta ett rejält språng uppåt i opinionsmätningarna genom att slå på trumman för ett vackert planerat propagandanummer av partiledaren Jimmie Åkesson.
Nu vill Linderborg, precis som Andreas Malm i Aftonbladet 9/12, förskjuta skuldfrågan och ställa Expressens kultursidor inför skranket. Man får nog säga att Europas muslimska befolkning har gjort sig förtjänt av en mindre manisk advokatyr.
På en punkt har Andreas Malm nämligen helt rätt: den schweiziska folkomröstningen kan – som jag själv skrev (Expressen 6/12) – gå till historien som en svart milstolpe i det moderna Europas förhållande till islam, i och med att ett land för första gången skriver in islamofobi i lagtexten.
Om då en internationellt känd islamkritiker som Ayaan Hirsi Ali visar sig ha lämnat sin strikt religionskritiska linje och gått över till en skuldbeläggande kollektivisering av muslimer med främlingsfientliga förtecken – är det inte av värde att få veta det?
Jag tycker det. Att hålla på skiljelinjen mellan legitim religionskritik och hets mot enskilda människor är helt avgörande för debatten om vilken roll religionen ska spela i ett samhälle. Hirsi Alis artikel överskrider – precis som flera debattörer i Expressen har påpekat – den gränsen.

Till sist en personlig reflektion. För några veckor sedan kallades jag av en konservativ krönikör i Aftonbladet för ”liberal skönande” efter en kritisk artikel om Vatikanens politiska inflytande. Under de senaste veckorna har just ordet ”liberaler” haglat som invektiv på samma tidnings mer radikalt orienterade kultursidor. Om den fundamentalistiska tolkningen av islam och andra religioners övergrepp på de mänskliga rättigheterna – stening, kvinnlig omskärelse, hat mot homosexuella – har dock ingen haft något att säga, eftersom de varit alltför upptagna med allt från bisarra försök att likställa enskilda skribenter med ökända massmördare från Balkan till att utmåla Expressens kulturredaktion som det europeiska muslimhatets ideologiska vagga.
Vilken är ”den publicistiska principen” bakom Expressens debatt? frågar sig nu Åsa Linderborg.
Det frågan är enkel att besvara. Den publicistiska principen är liberal.
Och att skamstämplas med det ordet i Aftonbladet kan numera inte ses som annat än en djup hedersbetygelse.