Min gissning är att du inte kommer att orka läsa färdigt den här artikeln. Om du är en ung, och något så när representativ västerlänning, så kan du i princip ge upp redan nu.
Nya vetenskapliga rön indikerar nämligen att dagens i-landsmänniska är så överstimulerad av tv och internet att hon har svårt att följa en text som den här under mer än ett par minuter. Vi har således förlorat förmågan till djupläsning, varför många av oss aldrig mer kommer att läsa en riktig skönlitterär bok (nej, Harry Potter räknas inte).
Ingen större tragedi, kan man tycka. Men om vi ska tro den amerikanske litteraturprofessorn Harold Bloom så markerar det civilisationens slut.
Under de senaste trettio åren har Harold Bloom, en av världens mest framstående litteraturkritiker, fört en hopplös kamp för läsande – en kamp som givit honom många fiender, men också en och annan vän.
Jag träffar honom i hans hem i New Haven, några kvarter från det berömda Yale-universitetet, där hans alienation från den övriga personalen har gett honom en alldeles egen liten fakultet, där han beskriver sin roll som ”professor i ingenting alls”. Jag slås genast av hans ömsinthet och hjärtlighet, men förundras över att den skröplige mannen framför mig tidigare spelat rollen som den fryntlige tjockisen Falstaff i lokala Shakespeare-uppsättningar. Jag skulle ha gissat Hamlet den äldre. Eller möjligen Kung Lear.
– Vår situation är nästan surrealistisk, suckar Bloom. Det finns i dag väldigt få människor inom medierna eller på universiteten som fortfarande vet vad de pratar om – som kan tänka klart. För att kunna tänka klart – en förutsättning för riktig demokrati – måste du läsa, och lägga på minnet, det bästa som någonsin tänkts och skrivits. Det innebär att du måste sitta ner och djupläsa för dig själv. Det är inget du kan få via ”internet”.
Bloom har alltid varit en obekväm figur. Under 50-talet tampades han med ”de nya kritikerna” (främst representerade av T.S. Eliot) och försvarade romantisk poesi då dess status var som lägst. Hans schism med det akademiska etablissemanget började på allvar under 70-talet, då han i en serie böcker beskrev litterärt inflytande som en ständig tävlan mellan författare och deras föregångare. Tjugo år senare förargade han sina kollegor ytterligare med The western canon – en utförlig exposé av den västerländska litteraturskatten.
Med sin kanon försökte Bloom rädda klassisk litteratur från vad han betraktar som ett ruttet kulturellt klimat, dominerat av politiska kommissarier och allmänna klåpare.
– Politisk korrekthet är ett monster. De flesta människor som undervisar litteratur i den engelskspråkiga världen i dag betraktar mig som en läskig gammal reaktionär, bara för att jag insisterar på estetiskt värde. Jag anser inte att litterära studier bör vara ihopkopplade med postkolonialism, feminism (radikal eller inte), så kallad ”multikulturalism”, genuspolitik, sexuella preferenser etcetera. Dessa fashionabla ismer har ingenting att göra med estetiskt värde. Estetiskt värde handlar om kognitiv kraft, originalitet och autentisk skönhet.
En av de gamla mästare som tagit mest kulturpolitiskt stryk på senare år är Blooms absoluta favorit, William Shakespeare. Jag är nyfiken på vad Bloom anser om det moderna mixtrandet med Shakespeares verk och ställer därför följande hypotetiska fråga: Om Shakespeare hade återuppstått i dag och sett hur hans pjäser behandlas av den moderna teatern, hur tror du han skulle...
– Han skulle bli äcklad, utbrister Bloom. Det är fruktansvärt. Skådespeleriet håller ofta hög klass, framför allt i Storbritannien. Regin är dock hemsk – alla dessa ”högkonceptuella” regissörer som bara är intresserade av att följa det politiska modet (vanligen en fashionabel vänsterpolitik) och som får för sig att deras egna koncept skulle vara högre än Shakespeares. Det är fullkomligt obegripligt.
Det var inte minst den utbredda misshandeln av Shakespeare som fick Bloom att ge upp hoppet om att förändra den akademiska världen och i stället rikta sin energi mot den vanliga läsaren.
– Jag skriver det till och med i mina böcker: ”Om du är akademiker – lägg ner boken. Jag vill inte ha dig, utom om du tillhör den handfull som fortfarande vet vad de pratar om”.
Vilka är då konsekvenserna av ett kulturellt etablissemang som ignorerar sitt intellektuella arv och inte förmår tänka klart? Enligt Bloom spelas tragedin upp rakt framför våra näsor; ett fascistiskt republikanskt parti vid makten, ett katastrofalt krig i Irak och en president som Bloom insisterar på att kalla ”Benito Bush”.
– Vi har nu en president som skryter om att han aldrig läst färdigt en bok i sitt liv; inte ens när han låg vid Yale – ett av världens bästa universitet. Vi har nått den absoluta botten.
Trots landets miserabla läge så sätter Bloom mycket hopp till Barack Obama, och ser i denne en statsman av Abraham Lincolns kaliber. Det faktum att Obama också råkar vara en hyfsad poet tycks spela en ansenlig roll i Blooms bedömning.
– Hans tidiga dikter är förvånansvärt bra, åtminstone i jämförelse med poesi skrivna av andra offentliga personer. De var till exempel oändligt mycket bättre än dikter av vår förre försvarsminister William Cohen eller före detta presidenten Jimmy Carter, vilka var rent skräp.
– Obama är uppenbarligen en intellektuell person som läser riktiga författare. Frågan är dock om en elitistisk intellektuell kan bli vald till president i det här landet. Den senaste som försökte var Adlai Stevenson och han krossades två gånger av Eisenhower. Sedan dess har det bara gått utför.
Den senaste slaget i Blooms kampanj mot rådande kulturella normer handlade om den lille trollkarlen Harry Potter. I en dräpande artikel i tidningen Wall Street Journal för några år sedan ställde sig Bloom den retoriska frågan om huruvida trettiofem miljoner läsare kan ha fel, och svarade med ett hejdundrande ”ja!”. Artikeln gav upphov till en smärre skandal och genererade hundratals arga brev till redaktionen. Det enda positiva brevet anklagades Bloom själv för att ha skrivit – något han förnekar.
– I efterhand önskar jag att jag aldrig sagt ett ord om Harry Potter-fenomenet, suckar Bloom. Det förföljer mig vart jag än går, och jag orkar inte med det mer. Böckerna är skräp, och det faktum att så många människor läser det är ett tecken på att hela världen håller på att gå åt skogen.
Alltmedan eftermiddagen flyter på slås jag av hur trött min värd verkar vara på polemik. Till mina putslustiga Harry Potter-frågor erbjuder han rappa och koncisa svar, men är mycket mer intresserad av att prata om Joyce, Kafka, Proust och så förstås om Shakespeare. Det kan förstås vara åldern, men mycket tyder på att den en gång så djärve kulturkrigaren har gett upp kriget. Fienderna blev helt enkelt för många: politisk korrekthet, tv, internet, en fördummad politisk debatt och en kulturelit som knäböjer vid nuets altare och ignorerar det förflutna, utom i de fall det kan utnyttjas som politisk darttavla.
Och ändå, mitt i all denna uppgivenhet, kan jag inte låta bli att skymta en glimt av hopp i hans öga när han pratar om sina egna läsare och den respons han får för sina böcker.
– Jag mottar en ändlös ström av brev och mejl från läsare, inte minst unga läsare, som hyser ett genuint intresse för kvalitet, men som ofta förvägras riktig litteratur av sina politiserade lärare. Mina böcker är översatta till trettio språk och läses av miljoner människor över hela världen. Det förvånar mig ofta, men är också en stor källa till glädje, säger Bloom och brister ut i intervjuns första – och sista – leende.
Fotnot: Harold Blooms
Hur du skall läsa och varför utgavs på svenska 2001 av Wahlström & Widstrand.
Erik W Larsson
kulturen@expressen.se
