Antisemitismen är tätt sammankopplad med såväl historia som nutid i Europa. Per Wirtén vänder sig emot tanken att särskilja judehatet från rasismen.
Jag förstår inte riktigt varför Anders Ramsay (Expressen 30/1) vill skilja antisemitismen från rasismen. Idéhistoriskt förefaller det svajigt, dagspolitiskt besynnerligt och som strategi för att förverkliga allas lika rätt rent fel. Ska antirasistiska projekt som Expo sluta skriva om antisemitism?
Han vänder sig mot tanken om antisemitismen som ”den ursprungliga rasismen”. I stället ansluter han sig till Hannah Arendt, Ivan Hannaford och andra som skrivit att antisemitismen fixerades som ideologi först på 1870-talet. Och det kan man ju hålla med om. Men är historien inte lite mer komplicerad?
Redan under 1480-talets inkvisition togs ju ett första steg från intolerans mot judisk religion till biorasism genom att man började undersöka ”blodets renhet” – ”limpieza de sangre”. Med konsekvens att en konverterad jude inte längre kunde lämna sitt ursprung, sin ”biologi”. Modern rasfilosofi prövades först ut på judiska kroppar, men återkom inte i full pseudovetenskaplig kraft förrän hundratals år senare.
Ramsay menar också att rasismen, och rasfilosofin, är kopplad till kolonialismen för att motivera underordning. Antisemitismen är däremot riktad uppåt mot den judiska bankiren som stereotyp, skriver han. Den vädjar alltså till de underordnades upplevelse av maktlöshet. Javisst. Men är inte antisemitismen bredare? Har inte stereotypen om den fattiga juden i slummen där han handlar lump, lever trångt och representerar en hotfullt tydlig ”annorlundahet” varit lika viktig?
Och rasfilosofins historia har ju inte bara ett kolonialt sammanhang – om det bara vore så enkelt! – men också ett inomeuropeiskt, genom det intensiva grävande efter ursprung och äkthet som utbröt på 1800-talet.
Mina föräldrar lärde sig om olika europeiska raser: slaver, franker, kelter, arier och annat. Fantasierna har bleknat men lever ändå vidare i idén om den homogena nationalstaten.
Antisemitismen är annorlunda än alla andra rasismer. Men visst ligger den på sätt och vis utsträckt mellan de inomeuropeiska och koloniala rasismerna? Som om hela det rasfilosofiska bygget vilar på just antisemitismen.
Att Israels övergrepp framkallar antisemitism verkar vara en sorglig sanning. Men kan man inte också tänka sig ett dagspolitiskt samband mellan rasism och antisemitism, att hat mot afrikaner i Europas storstäder gungar tvilling med hat mot judar? Jag är övertygad att Silvio Berlusconi föraktar araber, romer och judar i samma svep.
Rasismer är olika. Men de slingrar sig runt varandra. Jag förstår inte det farliga i att infoga antisemitismens föreställningar i rasismens arkipelag av berättelser, stereotyper och hat. Att antirasismen äntligen börjat inkludera skärpt kunskap om antisemitism är väl bra?
Ramsays och andras omsorg om just vänstern är också förbryllande. För fem år sedan presenterade Forum för levande historia och Brå Intoleransrapporten om tonåringars fördomar. Antisemitiska föreställningar var mycket vanligare bland sympatisörer till Moderaterna och Folkpartiet än bland vänsterpartister och syndikalister. Skillnaden var inte liten. Den var avgrundsdjup
