Jeff Daniels i HBO-serien "The Newsroom" som väckt harm bland journalister. Foto: Melissa Moseley Expressens chefredaktör Bo Strömstedt eldar massorna kring desken under journalistkonflikten 1981. Foto: Åke Malmström"Din löpsedelskåta jävel", säger kommissarien till Annika Bengtzon. Vi är halvvägs genom den kavalkad av Expressen-glamour som pågått sedan Nobels testamente hade premiär i mars: en serie om sex filmatiseringar av lika många Liza Marklund-böcker. Den röda vargen, nummer fyra, släpptes i onsdags.

Det morras mellan tänder, ska bajsas och sägas "fittkärring". Precis som i förlagorna om kriminalreporter Bengtzon slängs det käft. Hon är dessutom en "löpsedelskåt jävel", Bengtzonskan. "En Maria-Pia Boëthius gjorde upp med mediesexismen och Expressen. Foto: Bertil Stillingpitbull som aldrig släpper taget", samt småbarnsmorsa i ständig träta med världen och äktenskapet.

Så långt känner man igen sig. Är man bokstavstrogen Bengtzon-litteraturen kan man invända att det haltar i översättningen till film. Redaktionen har stylats som en sober revisionsbyrå. Journalisterna ska föreställa murvlar, men liknar sobra revisorer. Nyhetschefen (Leif Andrée) skriker efter blodiga bilder till sina löpsedlar, men ser sobert nyduschad ut han med. Bengtzon (Malin Crépin) blir nerslagen av bindgalna maoister, jagad av en girig kemist och strypt i bordellkällaren utan att ett hårstrå faller fel. När intervjuobjektet slänger igen dörren halvviskar hon ett "jag förstår". Inte det skjutjärn man fantiserat fram från Marklunds böcker, direkt. Vart tog blodhunden vägen?

Samma glamourisering av medielivet pågår i The Newsroom. Bakom sommarens nya HBO-serie står film- och tv-makaren Aaron Sorkin, tidigare hyllad för sin förmåga att förvandla politik till smart underhållning (The Social Network, Vita huset). Här sörjer man den begravna blodhunden öppet, återigen i minimalistiska interiörer och en garderob som lånad från Vita huset. Sorkin gjorde sin research ute i verkligheten - i likhet med Crépin, som praktiserade på Expressen - på bland annat CNN. Den goda journalistiken är utrotningshotad, lyder analysen, uppäten av kommersiella drivkrafter. Drömlösningen är News Night i The Newsroom, som högtidligt byter sida till förlorarlaget. "The guys who are getting creamed". Ett manifest presenteras av nyhetsankaret Will McAvoy, bekymrad republikan i Tea Party-rörelsens USA, för folket: "Inget är viktigare för en demokrati än en välinformerad väljarkår... Vi ska bli förkämpar för fakta och en svuren fiende till insinuationer, spekulationer, överdrifter och nonsens."

De pompösa talen om Vikten Av God Journalistik har väckt viss avsky hos samma personer som det handlar om. I Washington Post skrev tv-kritikern Hank Stuever en besk drapa (20/6): "Karaktärerna slutar aldrig att predika för varandra, trovärdig dialog ersätts med den omisskännligt sorkinesiska, rättfärdigt självgoda mundiarrén".

Kritikerna har raljerat en hel del kring verklighetsförfalskningen i både The Newsroom och Bengtzon-serien. Men bortom den omisskännliga mundiarrén har Annika Bengtzon rötter i vårt eget mediareligiösa panteon, döpt som hon är efter Marklunds gamla Expressen-chef Bengt Bengtzon. Löpsedelskåt jävel, ja. Men också faktumets förkämpe, svuren fiende till nonsens. Marklunds honjävel är naturligtvis tidningsglamour i en liten ask. Ett lovtal till Vikten Av God Journalistik, om än inte så högtravande.

I den knappa hyllmetern som finns av historisk Expressen-litteratur kan man spåra Bengtzon tillbaka till Maria-Pia Boëthius lika bredkäftade, självbiografiska karaktär Marre Bottin i Svensson, Svensson! (Bonniers, 1979), även hon i oupphörlig träta med världen och äktenskapet. Kuken i fittanspråket är sig likt. Det och mammadilemmat, konflikten mellan det lilla älskande kvinnolivet och den djupt manliga, frälsa världenroll som journalistyrket varit av hävd. En avgörande skillnad, Bottin är ingen löpsedelskåt jävel. Tidningen Svensson - Expressen i lätt maskering - är "en salig blandning av seriöst och skvaller, tv-journalistik och populärvetenskap, radikal kulturdebatt varvat med lätt porr efter mönster från amerikanska och tyska undergroundtidningar. Detta buntades ihop och kallades liberalism. Som huvudkrydda hade man en frän och orädd nyhetsjournalistik." Och vad finner man mer om inte en sorkinesque. Jakten på profit, får man veta, och de fria marknadskrafterna hade redan vid mitten av 1900-talet hunnit fram till sexualiteten, en "stor vit fläck" att exploatera. Marre gjorde slut med Svensson: "jävla journalistik. Förenkla, förenkla".

Ändå var det med journalistikens hjälp som Marre/Maria-Pia gjorde skillnad. Boëthius karriär efter Svensson/Expressen är som bekant ett tungt kapitel i kvinnorörelsens historia.

I "Väcka, oroa, förarga" (Legenda, 1988) - Expressens motto - målar grundaren Carl-Adam Nycop ett dramatiskt scenario för Expressen-journalistikens födelse: "Nazismens tusenåriga rike skulle störta samman redan efter tolv års existens." Expressen skulle bli en folkhögskola för miljonpublik. Han kallade det för "huset som aldrig sover" även när det flyttade från gamla Klara till "den blåsiga trafikkarusellen vid Rålambshov". Nycops förhållande till huset var som ett drogberoende, skrev han: "Redaktionens hjärtpunkt bär på en magnetisk kraft som utövar stark attraktion på oss journalister". Så glamouren satt i väggarna från början.

Det lär ha varit extra magnetiskt under Bo Strömstedt, chefredaktör under 24 år fram till 1991. En mysig diktatur, menade Ulf Nilson i sin egen, underbart kverulerande Expressen-uppgörelse (Expressens nedgång och förfall, Timbro 1995). De 500 sidor tjocka memoarerna Löpsedeln och insidan (Bonniers, 1994) författade Strömstedt som enstöring i London: "Tidningslivet låter en se skymtar av människor". Här läggs det stora pusslet av personligheter som attraherats av kraften, och som gjorde Expressen till författarnas tidning: Stig Dagerman och hans Tysklandsreportage, Astrid Lindgrens debut som politisk journalist vid 69 års ålder. Gustaf VI Adolfs nekrolog som var så ambitiöst skriven i förtid att författaren själv hann avlida. P O Enquist som för första gången skrev om Pasqual Pinon, mannen med det parasitära kvinnohuvudet i Nedstörtad ängel, i Expressen.

Porträtten av Strömstedt och hans medspelare från den tiden har samma old school-glamour som lyser igenom i Marklunds böcker: de liknar de luttrade snutarna i Hill Street Blues, i borstiga polisonger och stickade slipsar. Inget ytskiktsrenoverat Newsroom precis. Och den mediala tiden tycks alltid ha varit ur led, för även Strömstedt bjuder på en sorkinesisk utsaga: "Datorn, så snabb, har avkönat manuskripten. Faxen, så praktisk, har anonymiserat dem."

Jag har haft förmånen att jobba här i sommar, i det aldrig sovande huset. Hur är det med glamouren, år 2012? Jo. Här sovs inte utan skrivs. Folk kan ha varit med så länge att de kommer ihåg kampsångerna i Boëthius kvinnoklubb. Här finns hjärnorna som inte behöver googla för att minnas de udda grenarna i OS 1912. Här kan det höras kulspruteskrivande i stil med Amy Archer i Hudsucker Proxy. Nota bene, inte från mitt skrivbord. Och den saliga blandningen är med på varje klockan elvamöte. En fotograf måste genast till Calais för att plåta en häst. Eskilstuna, skottlossning tre dagar i sträck. I Panama har en svensk tvättat miljontals dollar. Nästa mirakeldiet, ostmetoden. Rausing, bärplockarna, hitta Alshammar som gömt sig. Syrien, vad händer med Syrien?

Innan mitt vikariat började sa en stjärnkrönikör, som flera andra Expressen-eminenser fortfarande aktiv på denna sida: "Det är som ett servicehus. De har kylskåp med inplastade matlådor!" En yngre kollega invände: "det har en annan sorts glamour". Sant är att tidningslivet låter en se skymtar av människor. Matlådorna finns, glamouren också. Den är till sin natur magnetisk, och bara av en annan sort.