Det har aldrig
varit särskilt smart att vara snäll. Mesar åker på stryk. Den leende människan på jobbet får ingen respekt. I synnerhet inte om han är man och lyssnar på dansbandsmusik, dessa välkammade småstadsmusiker i kostymer designade av mamma.
För att en man ska få respekt ska han bo i en storstad, hata att dansa och åtminstone någon gång ha dyrkat The Cure.
Han ska föredra Riddar Kato framför Jum-Jum. Om man ser ut som en invandrare ska man helst ha Tupac Shakur i hörlurarna och se ytterligt nonchalant ut, aldrig le, för att passa in i den kollektiva bilden av stöddiga förortsblattar.
Men man kan inte bo i ghettot och gilla dansbandsmusik såvida man inte är en försupen socialfalls-Svenne.
Lennartz Jag har en kurdisk svägerska. Hennes första LP-skiva i det här landet var en soloplatta med Christer Sjögren. Jag rodnar när jag minns att jag tänkte att hon hade blivit bedragen med fejkade svenska känslor. Hon hade ju blivit befriad från turkiskt förtryck, nu skulle hon inte fångas av ett annat, falskt, komersiellt. Hon borde, som en Mustafa Can, i stället öppna skattkammaren till det svenska - på folkbiblioteket. Jag kände medlidande.
Det var fördomsfullt och oförskämt tänkt av mig.
Kulturhuvudstadsåret 1998 rappade Dogge Doggelito med Kungliga Filharmonikerna i ett crossoverprojekt och poserade bredvid kossorna som betar på Albys ängar. Han skulle skicka bilderna till mormor. Redan då började Dogges aktier dala. Och nu är han väl uträknad, när han sjungit med både Carola och Sven-Bertil Taube?
Man ska hålla sig på sin planhalva. Man ska inte aspirera på Svensktoppen. Man får inte vara banal.
I SVT:s
nya kortserie
Leende guldbruna ögon finns en skoningslös scen där den svarta sångaren Lennart inser att han aldrig någonsin kommer att bli tagen på allvar när han försöker göra samma grej som Christer Sjögren. På bandets första spelning sjunger han, "med hjärtat utkramat som en wettexduk", men publiken gapskrattar eftersom den tror att bandet är ett skämt.
Fares Fares konkursmässiga exrappare, som plågat spelar keyboard med blattedansbandet "Lennartz", kämpar å sin sida mot förortskidsens fördomar om hela "Tomas-Ledin-grejen". En av de roligaste scenerna är när han läxar upp sina överspända gangstapolare på dansbandsprosa.
Efter en rad misslyckanden vänder Lennart hem till småstaden med krossade dansbandsdrömmar, rasismen rakt i nyllet och Kikki Danielsson i bilstereon. Det är första gången jag hör att den folkkära sångerskan faktiskt menar någonting, på allvar. Hennes känslor är också hans. Det kanske låter larvigt, men det känns högtidligt.
Det är Yanko Kamwendo
från
Bolibompa som spelar den nästan sjukligt optimistiske dansbandssångaren, adopterade Lennart.
Han sjunger själv och är genialiskt typecastad, hela hans oskuldsfulla, gåsartade skådisstil gör att krockarna med den cyniskt slicka verkligheten blir så mycket mer komiska och grymma.
I verkligheten skulle slutet inte bli så lyckligt som det blir. Men det här är en saga, en sedelärande saga för hela familjen och hela svenska folket. I små som stora städer.
Eloise, även vindarna kan vända.
