Trots att filmen är synlighetens medium har det kommit att bli finare att inte riktigt visa det viktigaste. Ett drama ses som subtilt om känsloutbrotten bara antyds. En skräckis får bättre kritik om det ohyggliga inte syns i bild.
Michael Hanekes guldpalmsvinnare Det vita bandet, där en liten by på den nordtyska landsbygden skakas av upprepade våldshandlingar månaderna före första världskrigets utbrott, följer i stort denna fördunklandets logik. Ett guldlockigt barn torteras, en lada bränns ner, en utvecklingsstörd pojke får nästan ögonen utstuckna.
Inget av detta visas i bild.
Metoden att hålla våldsamheterna utanför bild är inte bara en markör för finkulturell tillhörighet, eller en produkt av pusseldeckarens dramaturgiska sekretesskrav, utan också ett led i Hanekes otidsenligt moralpaniska skepticism mot videovåldet: i hans 90-talsfilmer Funny games och Bennys video var ju tesen att konsumtion av underhållningsmord riskerar att producera avtrubbade avrättare, och att filmare inte borde kapitalisera på andras människor lidande.
Samtidigt är de sobert svartvita bilderna i Det vita bandet till bredden fyllda av våld: fäder som slår sina barn, män som slår sina kvinnor och ett klassamhälle med ena foten i feodalismen som metodiskt brukar våld mot arbetarna. Men det är våldshandlingar som ändå blir som osynliga – inte för att de döljs utanför bildramen, utan på grund av deras vardagliga självklarhet. Det är först när våldet inte följer hierarkierna som det orsakar oreda.

Men i hierarkins botten både syns och känns det institutionaliserade våldet. Byns barn straffas för minsta överträdelse mot den moral som förespråkar lydnad och renhet. Späda pojkarmar spänns fast i sängen för att förhindra nattlig självbefläckelse. För att barnen ska påminnas om att de är bärare av all den oskuld som inte ryms i det vuxna samhällets sanktionerade sadism knyter prästen vita band kring deras armar.
Barnens artighet förblir kusligt oklanderlig, men de ser de vuxnas våld och de imiterar det med blanka ansikten.
Fast Haneke bjuder inte på någon katharsisk hämnd. Barnen slår inte bara tillbaka mot makten, utan mest mot byns allra svagaste i något som samtidigt är en pervers förlängning och en missriktad reaktion mot det rigorösa moralsystemet.
I Bennys video mördar den 14-årige videovåldsmissbrukaren för att ”se hur det känns”. Sedan erkänner han dådet för sina föräldrar, och när de inte reagerar, för polisen. Alienerad av postmodern nihilism famlar han efter ett moraliskt ställningstagande genom brott och bekännelse.
I Det vita bandet balanserar prästsonen Martin på ett broräcke. Han säger att han vill erbjuda Gud möjligheten att straffa honom. Där Benny är fången i ett moraliskt vakuum befinner sig Martin mitt i ett moralsystem fullt av våldsamma straff och ständig skuld. Men också han söker en rättfärdig dom, bortom de vuxnas hycklande fördömanden.
Gud knuffar inte ner honom i vattnet. Oskadd kliver barnet ner från broräckets moraliska knivsudd. Vi får aldrig helt säkert veta vem som begick våldsbrotten i den lilla byn, men vi vet att barnen fanns bland dem som röstade fram Hitler 20 år senare.
Och sedan sa att de inte förstod vad som hände i lägren. Att de inte såg våldet.

FOTNOT. Det vita bandet har svensk biopremiär i dag.