Change. Jag ger den växel jag har till en tiggerska på t-banan hem i ett poetiskt påkommet anfall av medmänsklighet.
Change. Fick en del tillbaka när jag bara måste köpa ett extra ex av Svart som silver i Södrans foajé (120 kronor).
Change. Upptäckte att Bruno K Öijer är ännu häftigare på scen nu än när jag såg honom på 80-talet i diverse undergroundmiljöer. Han är mer avslappnad, avger mer humor. Även om han börjar likna Pettson mer än Thåström i den där hatten han har. Även om publiken numera stinker parfym i stället för luktar cigg.
Change. Jag tar tillbaka mitt snobbiga snack om att han skrev som allra bäst förr. Han är lika bra. Alltid bäst.
Change. Kanske är ”outsidern” Öijer i dag ännu mer folkkär än Augustvinnande P O Enquist?
I vilket fall lika värdig, lika mycket värd. Lika lång, med lika långa skuggor och känselspröt att kittla våra inre med. Plus punchlines.

Change. Svensk mästare i metaforer för den läsande klassen är inte längre Tranströmer utan Öijer. Stjärnorna må stampa i sina spiltor, men Bruno K:s stjärnor gnistrar så hårt att det gör ont, och hans yxa driver in i himlen: ”bänder loss det ljusblå virket/och sågar upp det till ved”.
För omväxlings skull, och för ovanlighetens i ”författare på scen”-sammanhang – undantaget kanske Björn Ranelid – är Öijer dessutom schaman för alla oss gudlösa syndare. Han ger oss ritual, liturgi och stönar ”yeah” efter varje dikt samtidigt som han först knyter näven, och sedan både niger och bugar. Till råga på allt ser det ut som om han ser oss. Ingen poet kan vara affekterad så naturligt som Bruno. Ingen överstepräst verka så jämlik och hålla sin församling så vaken och applådbenägen. Ingen kulturkonservativ dokusåpahatare tyckas så radikal.
Change. Kom det inte mycket tillbaka efter biljetten på 350 kronor. Men det är billigt för en förändring som hugger en i huvet. Vi vet ju att ”ingen kan råna dej på din sorg”.