Kulturvärlden som maffia? Det är – numera – ingen originell iakttagelse. Den analys som lades fram i höstas av hur bossar och underhuggare misshandlar misshagliga motståndare hade dock en svaghet. Det tog bara upp den manliga sidan av problemet.
I själva verket är ju hela det tvåkönade kulturetablissemanget en enda stor mc-liga. I en annan av höstens böcker, Lasse Wierups och Matti Larssons Svensk maffia, slås man av beskrivningarna av organisationernas målmedvetna expansion, deras hierarkiska strukturer och tydliga hederskodex – gänget kommer alltid först och under inga omständigheter snackar man med utomstående.
Så här berättar – med lätt förvrängd röst – en avhoppare från ett av de kriminella kulturgängen:
–Att vråla in hundra man i nån stad på västkusten inför Bokmässan, eller att komma in på ett ställe ensam med koftan på och se hur tjugofem man ryggar tillbaka... sånt är fett.
Vi har att göra dels med de lättare ligorna: Nesserligan, språkmaterialisterna i Oeiriginal Gangsters och de fria dramagrupperna i Dirty Dräggels. Och dels de tyngre nätverken: Författarfondens Fucked For Life, kultursidornas Bandidos och så förstås Hells Angels själva: Akademien.
Men oavsett beteckning är mönstret detsamma: bidragsfusk, beskyddarverksamhet, allmänt asocialt beteende och grova textuella gängstrider. Inte undra på att den obildade borgerligheten fylls av avsky och kräver kraftåtgärder.
Ändå skulle det dröja ända till 2006 innan regeringen fattade beslut om en nationell handlingsplan mot den organiserade kulturkriminaliteten. Det var då man tillsatte Cecilia Stegö Chilò.
Det väckte en våldsam motreaktion från de etablerade ligorna, huvudsakligen bestående av verbala attentat och hot. Stegö Chilò tvingades snabbt söka skyddad identitet i PR-branschen.
I själva verket sätts samma mekanismer i rullning varje gång någon hotar ”familjens” position. Hangarounds och prospects gör grovjobbet för att meritera sig för fullvärdigt medlemskap i brödraskapet. Trakasserier, tillmälen och retorisk råhet – de drar sig inte för någonting.
Men nu gör myndigheterna alltså ett nytt upprensningsförsök med Johan Staël von Holstein, en dokumenterat hårdför kulturkritiker. Främst ska hans spetskompetens riktas mot kriminaliteten i statens kulturråd, där några av de värsta rötäggen varvar motorerna.
Frågan är dock om ens han kan klämma dit den kulturella gängbrottslighetens egen ”Tjock-Steffe”, den lömskaste ligaledaren av dem alla.
Han som de invigda kallar Horace.
