Mot slutet av Björn Ranelids nya roman finns en beskrivning av beslöjade kvinnor i Rosengård som är så slappt exotiserande att den kräver en kommentar. "Titta, titta, fyra svarta tält vandrar i Rosengård och deras ögon är som slocknade kolbitar och de är utelåsta från sina egna liv, men de har cirka trettio minuters frigång mellan fängelset med männen och mataffären." Författaren zoomar sedan in mot liv­modern:
"En av kvinnorna är havande en femte eller sjätte gång, fastän det inte syns utanpå, ty det svarta tyget döljer både fruktsamhet och livets mirakel."
Om Ruben Östlunds symbolspråk i filmen Play var främlingsfientligt - vaggan! - vad är då inte Ranelids bild av det nya Sverige? En refuserad copy från Jimmie Åkessons talskrivare?
Den som betraktar de beslöjade kvinnorna i Rosengård är Karin Lilja, en åldrande städerska som gjort resan från förmodernt ruckel i Malmö till ett en gång fräscht folkhemsbygge i Rosengård. Berättaren i den över 400 sidor långa romanen Tyst i klassen! är “Björn Ranelid" - han delar utöver namnet även i stora drag biografi, uppväxtmiljö och tinnitus med den kände författaren på bokens omslag.

Romanen öppnar med en metapassage: “Det är min uppgift att slipa denna ädelsten under rinnande vatten, så att alla fasetterna framträder i dagsljuset...", redovisar “Björn Ranelid" arbetsfördelningen mellan honom och Lilja.
Möjligen skulle man kunna tänka sig att författaren medvetet valt en nedlåtande gestaltning av Rosengård för att spegla en åldrande svensk kvinnas naturliga främlingskap inför sina beslöjade systrar. Å andra sidan tyder inget på att Ranelid - den allsmäktige berättaren - skulle ha några invändningar mot Liljas blick. Han skriver till och med: "Karin Lilja hatar inte invandrare och hon är inte fientligt inställd till främlingar." Både språket och attityden är därmed sanktionerat av berättaren.

"Varför törs vi inte säga sanningen, när vi kan se den med våra egna ögon? Vad är vi rädda för?" frågar romanen upprört inför de kvinnliga muslimerna. "Ingen av dem har besökt ett bibliotek, en teater, biograf, simhall eller idrottsanläggning sedan de kom till Sverige, men de hittar överallt i de tysta reglerna som männen dikterar."
Passagen om Rosengårds förändrade demografi utgör bara några ynka sidor i romanen, men är symbolisk för den svartvita och manikeistiska världsbild som författaren mässar sida upp och sida ner. Den heroiska Karin Lilja delar sängkammare med den försupna gårdskarlen Oskar, en hustrumisshandlare och, ska det visa sig, pedofil som förgriper sig på parets adoptivdotter. Han mölar i sig leverpastejmacka och låter henne rida ranka tills han klimaxar över hennes trosor; en obehaglig kulmen på ett redan grovhugget mansporträtt.

Romanen följer de sju barnens öde - ett klipper av sig tungan i skam över stamningsbesvär; ett dövar fadersskräcken med gas från köksspisen; ett blir halvt invalidiserat efter lek på en byggnadsställning. De gör tjänst i Björn Ranelids ganska otidsenliga föreställning om det biologiska arvets determinism, han återkommer gång efter gång till blodets makt: “Hon hade underklassen och underläget i blodet från början av sitt liv", kan det heta; eller ännu mer explicit:
"Vi motsade jämlikhetens flygblad som singlade över Malmö på första maj och var och en av oss var ett läskpapper för den mäktigaste fursten på jorden, nämligen genetiken." Alltså: "Dum son eller dotter kom av dum moder eller fader eller bådadera."
Den enda ur familjen som lyckas göra en intellektuell karriär - som naturvetenskaplig forskare, präst och till sist bygdelärare på Österlen - är adoptivdottern, som alltså ska ha fått läsförmågan med "blodet". I övrigt har hon en identisk uppväxt med syskonen. Björn Ranelid har helt enkelt skrivit ett slags biologismens katekes.

Jag råkar läsa Tyst i klassen! direkt efter en julsemester med P O Enquists Lewis resa, den stora boken om pingströrelsens 1900-tal. Att jämföra dessa romaner kan tyckas orättvist i överkant, men det finns gemensamma utgångspunkter. De skriver båda om ett Sverige - Enquist om en kvinnorörelse och Ranelid om ett kvinnoöde - som med religiositeten som hävstång reser sig ur fattig­misären.
Men där Enquists knappa ironier paradoxalt formar en varm hjältesaga får Ranelids slösande konstprosa något märkligt hårt och kallt över sig. Daniel Sandström brukar ibland betona att det är deras förädlade brister som gör stora författare stora. Regeln gäller tyvärr inte omvänt. En slarvigt gestaltad och grumligt tänkt roman kan inte räddas av författarens empatiska inlevelse med sina gestalter. Så grym är litteraturen.