Ibland räcker det med en liten kommentar för att man ska förlåta. När Hjalmar Mehr dog juldagen 1979 var jag åtta år. Jag växte upp i ett Stockholm som var ett resultat av det mehrska arvet. De genomförda cityplanerna, rivningarna av stora delar av centrala staden, de nya husen, med höjdpunkter som Åhléns (1964), Kulturhuset (1974), Riksbanken (1976), och en bit bort Kaknästornet (1967).
Jag satt i galongroparna på Kulturhuset. Utanför glasrutorna halkade Kenta och Stoffe omkring i ett nästan helt nytt Stockholm city som redan fått dåligt rykte. Jag lärde mig så småningom att det var Hjalmar Mehr hade förstört Stockholm. Att det fanns ett Klara där bohemerna suttit som man skulle sakna.
Jag förstod aldrig det. Jag älskade galongroparna på Kulturhuset, jag gillade Gallerian och Hötorgsskraporna. Och jag skulle fortfarande kunna gå i almstrid för att bevara Sergels torg som det är i dag. Folke Pudas i lådan (”Länstrafiken ljuger”) på snetorget 1983 är mitt första minne av politisk aktivism.
Jag sörjer mitt 70- och 80-tals-Stockholm, som till vissa delar blivit ett Stefan Persson-land. Jag funderar som bäst på vem jag ska ställa till svars för det.
Så jag borde inte vara vred på Hjalmar Mehr. Men så var det almstriden i maj 1971, slaget om de almar som hotades av en ny tunnelbaneuppgång i Kungsträdgården. Almstriden är något som jag sympatiserar med. Almarna blev en symbolfråga som enligt Torsten Westman, arkitekt på stadsbyggnadskontoret vid den tiden, ”slog in fönstren i stadshuset”. Och i almstriden stod Hjalmar Mehr på fel sida, blev kallad Almar Ner, samtidigt som en ung Johannes Brost släpades bort i sin fransade indianjacka, med två hundbett, ett i vardera vaden.
Jag står på Brosts sida där. Jag har därför länge haft ett horn i sidan till Hjalmar Mehr.
Men i Björn Elmbrants bok om Hjalmar Mehr, med den Lasse Berghagen-doftande titeln Stockholmskärlek, säger Mehr det där som får mig att förlåta:
”En parisare tillbringar fyra år av sitt liv i tunnelbanan”, säger han. Det är den 19 mars 1956, han talar till politikerna i rådssalen i Stockholms stadshus, för att beskriva hur viktig tunnelbanan är.

Pendlaren är och förblir en av stadens största hjältar. Men de senaste 20 åren har Stockholms tunnelbana ödelagts – trivselmässigt, designmässigt och innehållsmässigt. Reklamen har tagit över, vagnarna och stationerna har sedan länge varit till salu. Vid stationen Medborgarplatsen har reklamskyltarna placerats så att ordet medborgare inte längre syns, där står numera bara ”platsen”. Jakten på plankare har gjort stationerna till slutna fort.
Det är inte Stockolmskärlek man känner där. Det är ett pågående karaktärsmord på en storstad som Stockholm.
Hjalmar Mehr drog i gång arbetet med att skapa den tunnelbanekonst som konstnären Vera Nilsson skrev till honom om 1955: ”Vi vill ha fest. Glädje och färgprakt i tunnelbanan. Det är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled … varje hållplats ett sagoslott.”
När Östermalmstorgs tunnelbanestation invigdes med sina Siri Derkert-ristningar i betongen dansade Hjalmar Mehr med konstnären på perrongen.

Ni hör, Björn Elmbrant lyckas med sin föresats, att avfärda bilden av den Hjalmar Mehr som ”kulturskribenter, 68:or och stadsmiljöaktivister” kallat en ”reaktionär kollaboratör med storfinansen”. Elmbrants, ibland väl nostalgiska och välvilliga, bok vill berätta om en annan Mehr, som var ”besatt av att modernisera Stockholm”, att göra Stockholm till en stor stad, en kosmopolitisk stad.
Som idén om en stadsteater (men Mehr ville ha den vid Slussen), scener på ungdomsgårdarna som skulle bli Vår teater, att krogarna skulle få ha öppet längre.
Det sista Hjalmar Mehr gjorde som kommunpolitiker var att införa Stockholms första månadskort för kollektivtrafik, 50-kortet. En snabbt genomförd idé som kostade staden 50 miljoner i subventioner.
Om Hjalmar Mehrs ande driver omkring någonstans så är det i tunnelbanan.
Att det var en strid om en tunnelbanenedgång som till slut fällde honom, och kom att prägla bilden av honom, tycks därför helt rimligt.