"Om vi menar allvar med demokrati måste vi förstå varför irländarna sade nej."

I en ökänd intervju i BBC-programmet Newsnight strax efter att Irland i en folkomröstning hade röstat nej till Lissabonfördraget försökte programledaren förtvivlat få EU-kommissionär Margot Wallström att berätta hur de irländska väljarna skulle göra för att få slippa fördraget. Hon lyckas undvika att svara på frågan i fem minuter.

Det är uppenbart att fördraget kommer gå vidare och att irländarna bara måste förmås att till slut rösta som EU vill.

Det är svårt att hitta en bättre illustration på det som kallas EU:s demokratiska underskott. Björn Elmbrant tar inte upp Margot Wallström i sin nya bok om euron och hoten mot demokratin Det skulle ju bli så bra. Kanske känns det pinsamt att en i Sverige så hyllad person uppenbarligen har en så speciell definition av demokrati, kanske är det lättare att skylla på "den nyliberala hegemonin" än att se alltihop personifierat av en uppburen socialdemokrat.

Det finns en storögd aningslöshet gentemot EU-etablissemanget i utgångspunkten för Elmbrants bok, som märks redan i titeln, och det är svårt att avgöra om det bara är ett retoriskt grepp för att sedan visa hur fel det ändå blev. Hur i all världen kunde det gå så här illa med något så vackert. Vi gjorde det för freden Björn Elmbrant. Foto: SVT!

Sanningen är dock att personer som EU-kommissionens ordförande, Romano Prodi, var helt på det klara med de gapande hålen i europrojektet, han talade till och med öppet om den kris som säkert skulle komma och som skulle göra medborgarna medgörliga nog att ge EU-institutionerna de maktverktyg som krävdes för att euron skulle fungera.

Där är vi nu. Där baxas vi vidare, mot bankunioner, gemensam finanspolitik, EU-beskattningsrätt och allt mer av överstatlighet, oavsett vad medborgarna vill. I krisländerna avsätter EU trilskande regeringar och ersätter med uppifrån godkända.

Nyliberalt eller inte har vi i stort lämnat möjligheten att förstå det som händer enbart utifrån en höger-vänsterskala. Liberala opinionsbildaren och författaren Johan Norberg kom i förra veckan ut med sin bok om euron – Eurokrasch – och likheterna mellan hans och Elmbrants bok är långt större än skillnaderna.

Ett grundläggande problem med staten är att den tenderar att kidnappas av de redan mäktiga. I EU finns en liten motmakt och stor potentiell nytta för den som lyckas, det är egentligen självklart att det skulle hända där. Vi ser det för såväl fiskelobbyister som bankdirektörer.

För finanskrisen och den därpå följande eurokrisen har hanterats betydligt mer med bankernas bästa för ögonen än medborgarnas. Elmbrant beskriver det bra, kontrasten mellan det desperata växande europeiska prekariatet och de miljarder som hämningslöst pumpas in i banksystemet utan andra motkrav än att pengarna, efter uttagna avgifter så klart, ska slussas tillbaka in i staterna genom statsobligationer.

Vem som är knarkaren och vem som är medberoende är svårt att säga, man göder varandra och varandras begär.

På ett seminarium i Almedalen i somras frågade jag finansmarknadsminister Peter Norman om hur man i EU ser på den framgångsrika svenska bankstödsmodellen, där banker nationaliserades i utbyte mot statlig räddning och staten senare kunde sälja och få igen pengarna. "We're not socialist, like Sweden", sa han att de sa.

Ickesocialism definieras alltså av att ge skattepengar till banker utan motprestation. Definierat på det sättet är det lätt att förstå Elmbrants tal om nyliberalismen som krisens orsak.

Isobel Hadley-Kamptz

kulturen@expressen.se