En uppfriskande sak med bloggens genombrott i början av 2000-talet var att den satte stopp för 90-talets journalistiska självinkrökthet.
 Bloggens format – länkarna, det obegränsade utrymmet, kommentarfunktionen – tvingade bloggaren till samtal snarare än självförhöjelse.
Det gick inte längre att gömma sig bakom dunkla referenser, oförklarade sammanhang, häftiga överdrifter - den falska förtätning som skapade en sådan mystik kring vissa händelser och personligheter.
 Just därför måste man ställa sig skeptisk till Twitter – det mikrobloggformat som i veckan vunnit många nya anhängare bland svenska medieprofiler. Här kan auktoritära uvar återuppta det spekulativa berättarsätt som den vanliga bloggen en gång avlivade. Twitter krymper bloggflödet till snåla 140 tecken per inlägg.

Formatet liknar det på Facebook, där användarna meddelar omvärlden sina göromål via koncentrerade telegram, "statusuppdateringar".
 Ömsom road, ömsom provocerad har jag noterat hur många av mina vänner, som var för stolta för att hoppa på bloggtåget, börjat halvmesyrblogga på Facebook.
Dock stor skillnad på attityd. Om den traditionella bloggaren ska resa bort meddelar hon gärna omvärlden flygbiljettens pris, hotell, platsens smultronställen, restauranger att undvika.
Facebook-bloggaren skriver endast: ”packar badkläder”. Det är dubbelt så uppmärksamhetskrävande, men inte hälften så givande. Och man reducerar därmed sin roll från, ja, potentiell medborgarjournalist till irriterande posör.
Den Wikipedia-artade tanken med bloggen var att berättelsen skulle kunna vara låg och felaktig, men förutsättningen för det låga och felaktiga var full insyn och replikrätt. Nu ska det låga och skvallriga fortfarande ut, men i ett garderat format. Herrklubb brukar man kalla den gemenskapen.


Läs Expressen Kulturs twitter på http://twitter.com/ExpressenKultur