I måndags rapporterades Thure-Gabriel Gyllenkrok död, den 89-årige baronen på Björnstorps slott.

Bortfallet har begränsad betydelse för hans egendom, två slott och en herrans massa jordbruksmark nordost om Lund. Successionen är sedan länge förutbestämd; dottern och den yngre sonen kan inte räkna med någon laglott. I stället faller kungadömet i sin helhet på äldste sonen Nils. Så fungerar den kvarleva som stavas fideikommiss; och har fungerat i den släkten sedan 1743.
På Svenska Dagbladets ledarredaktion florerar en föreställning om att denna arvsprincip skulle rymma en handlingsfrihet; varpå man i söndags föreslog en nystart för instiftan av fideikommiss (förbjudet sedan 1810).

Ur liberal synvinkel kan det absolut verka frestande att själv få bestämma för successionen av hela sin förmögenhet; det vill säga få runda det lagrum som garanterar varje barn en skärva av egendomen. Fideikommissen är onekligen ett sådant exempel.
Å andra sidan kan man invända att själva tvånget att dela upp arvet - alltså den halva som föräldern inte är fri att själv få testamentera - i sig vilar på en solid liberal princip. En ståndscirkulation i det lilla; en fördelningspolitik i familjen. En kompensation för den arvsskatt som innan den togs bort i Sverige i mitten av 2000-talet syftade till att göra villkoren för nyfödda mer jämlika.

Att som Svenska Dagbladets politiska redaktör PJ Anders Linder försöka förvandla fideikommisset till en liberal möjlighet är att blunda för dess kärna. "Om man inte har laglott och tillåter avtalsfrihet så kan väl ett resultat bli en sorts fideikommiss", skriver han på Twitter. Möjligen för instiftaren. Men för de efterlevande är fideikommiss-egendom för all framtid låst i en form helt omöjlig att rucka; dessutom statligt sanktionerad och övervakad.

Och det kan väl inte vara handlingsfrihet. Ens på Svenska Dagbladet.