ENSKEDE. Kolmårdenmarmor, luftvärmepump, originalsnickerier, rabblar mäklaren och mäter ut väderstrecken med en kompass för att visa att fruktträdgården vetter åt solsöder.
Jag är på husvisning i Enskede, villaområdet strax söder om Stockholm.
Det är som att gå runt i Carl Larsson-land.
Här tornar sekelskifteskåkar i sexmiljonersklassen upp sig längs med pittoreska gatstumpar. Korgar med vinteräpplen på farstukvisten, kvarglömda stickningar i fönstersmygen och hemtrevligt sprak från öppna spisen. Och dessa sköna hem är alltså ett habitat för Sveriges kulturelit.
Det senaste decenniet har kulturcheferna på landets största dagstidningar, radio och tv samt en hel koloni av förläggare, redaktörer och journalister nämligen klippt klängrosor, inrett barnkammare och hängt upp gardiner i rödrutig bondväv just här, i den gamla trädgårdsstaden.
– Ett hus där familjen kan växa! utbrister mäklaren med samma upphetsning i rösten som när Arne Weise pratade om häckningsplatser i Ett med naturen.
Det prasslar om skoskydd när unga innerstadspar hasar fram över breda golvtiljor mot den barnsäkra köksbänken.
– Jag tror att det intellektuella samtalet i dag kan föras vid trädgårdsbordet lika väl som på ett café i innerstaden, säger Mattias Berg, kulturchef på Sveriges Radio.
Han har bott i ett av Enskedefältets pastellfärgade småhus i elva år. Urinvånarna, som kom för ett sekel sen, byggde alltså dessa stugor med sina bara händer – utifrån stränga planritningar och regler för godkända trädgårdsväxter. Vinbärsbuskar, syrenbersåer och rabarber. EPA-fältet även kallat, blev egnahemsrörelsens Eden.
Här skulle arbetarklassen fostra sig själv i lantligt gemyt, så långt från storstadens tuberkulossmittade bostadselände och syndfulla nattliv man kunde komma med kommunal kollektivtrafik.
Mattias Berg fick upp ögonen för Enskede när han var bjuden på middag här hemma hos DN:s kulturchef Maria Schottenius (nu dock utflyttad).
– Man insåg att så hemskt är ju inte villalivet. Kanske är det till och med lättare att tillgodogöra sig svår litteratur här ute? säger han.
I kvarteret bor numera branschkollegor som SVT-journalisten Erik Fichtelius, Helena Lindblad som jobbar på DN:s kulturredaktion och förläggaren Stina Hammarström. På andra sidan stora vägen har till exempel Aftonbladets kulturchef Håkan Jænsson gjort sig hemmastadd. Och en söndagspromenad bort huserar Expressens biträdande kulturchef, trebarnspappan Björn Wiman i ett välputsat parhus.
”Bullerbyn”, ”Bråkmakargatan” och ”Lillköping”.
Det är återkommande begrepp när den märkvärdiga Enskedestämningen kommer på tal. Fast det familjära var faktiskt inbyggt redan från grunden. Hela tanken här var ju att återskapa småstadskänslan, det vill säga upplevelsen av att alla på ett mer eller mindre sunt sätt är släkt med varandra.
– Man retade mig på jobbet när jag flyttade hit eftersom min dåvarande chef redan bodde här, som om jag ville vara inställsam, säger Eva Gedin, biträdande chef på bokförlaget Norstedts.
Hon nämner den – med oklara blodsband förbundna – trion Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin, som urmödrar till Enskedeandan.
I kokboken Matlagare i Enskede som säljs i den lokala bokhandeln kan man läsa anekdoter om nybyggarna, alla ärvda renoveringsobjekt, fjärde generationens medlemmar i hembygdsföreningen, ja, hela Enskedeklaner som fört vidare gammelmormors bondbrödsrecept genom åren.
Bokhandelns ägare Margareta Wahlén tror att kultureliten lockas just av äkthetsstämpeln.
– Det ger nog en känsla av kontinuitet att veta att miljön här alltid kommer att vara intakt.
I december hålls därmed traditionsenligt adventsmarknad på Gamla Enskedes huvudgata. Maggankaffet på Margaretavägen, vattenfestivalen i Vårflodsparken, tältprojektet, parkleken, ljusfesten och lådbilsrallyt är andra exempel på lokalpatriotiska riter. Och till den obligatoriska majbrasan tågar Enskedeborna årligen i fackeltåg, för att lyssna på vårtal och covers av Ebba Grön-låtar.
– När vi flyttade in märkte man direkt att folk kikade ut. Och sen kom frågorna över hallonhäcken, berättar tvåbarnsmamman Kristin.
Hon bor vid Enskede gård, i samma längor som exempelvis Kristoffer Lundström, programledare för SVT:s kulturprogram Kobra.
I kvarteret råder schemalagd grannsamverkan. Vem som vattnar blommor hos vem, vem som står för midsommarsillen och tar in posten under Italiensemestern. Och i flera av villorna på gatan finns barn födda inom samma niomånaderskull.
Nu när det är avlövat ser man hur tätt husen står, att man ser rakt in.
– Det skvallras ju över staketet, om skilsmässor eller om arvstvisten efter Ingmar Bergman.
Redan vid förra sekelskiftet framhöll Stockholms dåvarande borgmästare, Enskedevurmaren Carl Lindhagen vikten av denna markkontakt.
”En intelligent anlagd stad är inte högre än tre våningar”, menade han, förfärad över lägenhetssmutsen innanför tullarna.
Dessa hemska höga hus, denna tobaksrökning, alkoholkonsumtion, stress, kriminalitet, telefonering, främlingskap och shopping.
Och idén om den rotlösa storstadsmänniskan som – till skillnad från villaägaren med båda fötterna på jorden – kommer att drabbas av själslig förslumning, är alltså på väg tillbaka. Det går en röd tråd mellan Rousseaus urbanitetsskräck, den antimodernistiska trädgårdsstaden och Stureplanscentern.
”Jag ägnar dagarna åt att mata blåmesar och barn och katter och planera en fårhage och underhålla ett 150 år gammalt hus som skulle pulvriseras av röta utan min praktiska handlingskraft”, skrev till exempel Aase Berg nyligen (Expressen 6/12), med anledning av att hon tagit sitt pick och pack och slagit sig ner ute på vischan i Hälsingland.
Att de senaste årens mest hyllade radikalpoet plötsligt påstår att hon vill släppa diktsamlingar max en gång per decennium för att i lugn och ro kunna ägna sig åt sin ”magnifika vedklyv”, säger onekligen något om samtiden.
Dels att kulturklicken verkar brinna för kakelugnar. Man är helt enkelt beredd att kämpa för att få elda trä.
Och dels att reträtten, paradoxalt nog, är den nya framåtrörelsen.
Trötta på sina mötesplatser, mingelkvällar och sociala nätverk flyr en hel generation kulturpessimister nu till idén om den egna härden.
En våg av ”husknarkare”, som tidningen Family Livings krönikör, Enskedebon Anna Björkman beskrev sin längtan efter gammeldags fönsterspröjs och inbyggda bokhyllor ända upp till taknocken.
– Om du promenerar längs Månhornsgränd och inte tänker: ”Här måste det vara härligt att bo!” så är du helt okänslig för saker som vi andra känner, säger förläggaren Svante Weyler.
När han flyttade hit för 18 år sen var Enskede fortfarande för svennigt för Södermalmsborna, men i takt med stigande taxeringsvärden kom också strömmen av kulturpersonligheter i spåren efter arbetarklassen.
Nu häckar till exempel både SVT:s filmkritiker Fredrik Sahlin och SVT:s före detta kulturchef Ozan Sunar vid var sin torva i närheten.
Med sina vinda staket, sneda stuprännor och handmålade brevlådor präglas pittoreska gator som Månhornsgränd eller Magnebergskroken fortfarande av den proletära patinan. Precis som i Söderkåkar eller charmiga Gamla stan-kyffen är sprickor i fasaden snarast tecken på en exklusiv vårdslöshet.
Det som kallas karaktär.
I Enskede är man nämligen så lyckad att man inte ens behöver visa det i form av vulgära sportbilar eller lyxiga panoramafönster. Man är så lyckad att man till och med kan låta färgen flagna på fönsterkarmar och fruktträdgården bli lite vildvuxen. Istället installerar man kanske ett miljövänligt fläktsystem, bygger kompost, köper ekologiskt.
– En pool skulle nog sticka i ögonen, säger Svante Weyler.
Nu är inte klimatkrisen det enda mörka molnet på en annars klarblå Enskedehimmel.
För ett par år sen gick till exempel en kulturjournalist runt i grannskapet och samlade in underskrifter i protest mot utbyggnaden av Söderstadion, hemmaplan för fotbollslaget Hammarby.
Huliganer kunde ju köra ner på Enskedes små lugna gator, drälla, stöka till och leta efter parkeringsplatser.
En snabb titt i villaföreningens jubileumskrönika från 1988 visar dock att så kallad ”okynnesparkering", vid sidan av ”rävfara”, ”stöld av stege” och ”höga sotarräkningar” varit Enskedebornas stora skräck ända sedan 60-talet.
Mer behövs alltså inte för att idyllen, denna utrotningshotade biotop, ska krackelera tänker jag, medan vintermörkret sluter sig kring kälkbackar, räfsor och regntunnor.
Det ryker ur varenda skorsten så långt ögat kan nå. Björkvedsbourgeoisien står beredd på barrikaden.
