Det finns få ting som får i gång svenska liberaler som Nina Björk. Det intressanta är inte det att de blir provocerade (vilket de blir). Inte heller det att de inte håller med (vilket de inte gör). Det intressanta är att de intellektuellt överhuvudtaget inte kan (eller vill) hantera vad det är hon säger.
Nina Björk försöker i sin avhandling Fria själar (W & W) lyfta fram liberalismens människosyn och kritisera den utifrån en tes om att vi inte är rationella utan ”relationella” varelser. Den tesen kan man tycka vad man vill om (somliga skulle kalla det sunt förnuft), svenska liberaler brukar hursomhelst falla ifrån redan i första ledet. Vad är det Björk pratar om? Liberalismen har ingen människosyn! Liberalismen är neutral! Hur vågar hon!?
Per Svensson klänger sig till exempel (Expressen 16/10) fast vid myten om den värderingsfria liberalismen. Men att liberaler, vilket Svensson hävdar, intresserar sig mer för hur världen inte bör vara än för hur den borde vara. Det stämmer inte.
Det kapitalistiska samhället vilar ideologiskt på två pelare: principen om politisk frihet och principen om en fri marknad. Varumarknaden bestämmer under vilka förhållanden varor skall byta ägare och arbetsmarknaden reglerar köp och försäljning av arbetskraft.
Det politiska framsteg som det innebär att marknaden inte frågar efter härkomst får bytesdeltagaren betala med att låta sina medfödda möjligheter begränsas till produktion av varor som kan säljas på en marknad. Vi tilldelas var sin identitet, skild från alla andra, och liberalismens kritiker hävdar att det är för att den desto säkrare skall bli en och densamma. Med alla valmöjligheter i världen gör vi allt för att se ut precis som grannen, just eftersom vi lider brist på riktiga sammanhang.
På 1930-talet när intellektuella lade mycket kraft vid att diskutera fascismens rötter fanns det i huvudsak två skolor. Den ena hävdade att fascismen var en revolt mot förnuftet: en återgång till ett förliberalt barbari. Den andra att fascismen i själva verket var den manipulativa rationalitetens triumf. Fascismen var ett barn av upplysningen, inte dess antites.
Den här diskussionen är mindre aktuell i dag men även vår tid kräver att vi pratar om liberalismen i politiska termer. De eviga ekonomiska lagar som skulle få egennyttan att automatiskt växlas upp till allmännytta har ju stött på problem och konsekvenserna är förödande. Per Svensson kallar visserligen finanskrisen för ett ”imageproblem” men i internationell debatt är tongången mindre överslätande.
Det ropas om att 2008 är
för den finansdrivna kapitalismen vad 1989 var för planekonomin: slutet för ett verklighetsfrånvänt ekonomiskt system.
Innan kreditkorten slog igenom på 1980-talet i USA kunde man konsumera antingen för pengar man hade på sitt lönekonto, eller pengar man hade på sitt sparkonto. Du kunde byta arbete du utförde just nu, eller arbete du redan utfört mot varor. Med kreditkorten förändrades detta: nu gick det plötsligt att byta varor mot arbete du skulle utföra i framtiden.
Humankapitalet i ekonomin blev som det heter flytande. Och när du kan handla för timmar som du ännu inte arbetat minskar förstås behovet av sparande, vilket var vad som hände i USA.
Amerikanska företag är fortfarande beroende av en stark hemmamarknad, men den konsumtionen vilar inte på stigande inkomster utan på djup skuldsättning. Förra året var USA:s totala skuldsättning tre gånger större än storleken av BNP.
Mellan 1997 och 2006 ökade fastighetspriserna i USA med 124 procent. Tillväxten var hög och inflationen låg, samtidigt stod vanligt folks reallöner stilla. Så var fick folk pengar ifrån att köpa de allt dyrare husen? Ja, de lånade allt mer. Värdeökningen på husen använde många som säkerhet till att ta ytterligare lån att konsumera för.
Banker och kreditinstitut lånade dessutom ut alldeles för mycket pengar till svaga låntagare. Lånen paketerades om och såldes vidare. Den finansiella sektorn gjorde vinst på att sälja vidare sina egna och andras skulder, vilket går alldeles utmärkt och alla luncher är gratis ända tills det inte längre går att sälja skulden vidare och någon alltså sitter där med Svarte Petter. Pang! Där sprack bubblan!
Ekonomen Andrew Simm menar att både planekonomins och finanskapitalismens kollaps har det gemensamt att de orsakades av en finansiell fantasi: av dem som bestämde kom att leka med siffror helt skilda från verklig ekonomisk aktivitet.
Samtidigt som politikerna går till ritbordet för att designa om världens finansiella arkitektur är det alltså hög tid att allmänt fundera över vilka ideologiska utgångspunkter som förde oss vilse.
Vad vi måste fråga oss är vilka politiska antaganden som tog oss så långt bort från verkligheten att ekonomerna satt och studerade hypotetiska idealmarknader i stället för verkligheten. Och då kommer vi att komma in på den homo economicus som är vad de hypotetiska idealmarknaderna utgår ifrån. Och det är ju faktiskt samma rationella (manliga) individ som Nina Björk kritiserar.
Björk vill ta liberalismen tillbaka till biologin, men det kanske räcker att ta den tillbaka till verkligheten. Än så länge.
