Turkiet vill gärna framstå som en fredlig stormakt i Mellanöstern. Premiärminister Erdogan medlar mellan Iran och USA och läxar upp Israel för blockaden av Gaza. Samtidigt som han vägrar acceptera minsta möjliga självstyre för kurder kräver han villkorslös självständighet för palestinier. Han kan imponera på många, men för landets minst 15 miljoner kurder är han ett stort skämt.
Den turkiska statens dubbla natur är ett vanligt samtalsämne på caféerna i Diyarbakir, kurdernas inofficiella huvudstad. Ett annat vanligt samtals-ämne är den nya vågen av rasistiskt våld som tidningarna dagligen rapporterar om: En medborgare avrättas av en polis på en restaurang i huvudstaden Ankara när han beställer en kurdisk låt. En annan misshandlas till döds för att han bär ett kurdiskt namn. En polis som skjutit ihjäl en tolvårig demonstrant med 20 skott frias i domstol.
Det turkiska flygvapnet är världens tredje största. Dagligen fäller det bomber över de kurdiska områdena i östra Turkiet. (Bilden är ett montage!) Foto: Burhan Ozbilici
Kurderna har i dag samma icke-status som de alltid haft – de existerar inte, enligt författningen. Skillnaden är att Turkiet nu har en ”reformvänlig” regering som vill gå med i EU. Till kurderna säger regeringen: Det var dumt av oss att förneka er existens. Visst finns ni, men ni får inte kräva något, inte bilda politiska partier, inte starta egna medier, inte begära undervisning på kurdiska, och absolut inte tala om några lagändringar som skulle kunna innebära att ni får en officiell status som folkgrupp eller etnisk minoritet.
Det är inga tomma varningar. I mars förbjöds det enda kurdiska partiet i parlamentet, och i maj dömdes chefredaktören för landets enda dagstidning på kurdiska till 166 års fängelse.
Ändå röstar mer än hälften av kurderna på Erdogan. De har inget alternativ. Han har trots allt rivit det allmänna språkförbudet, startat en statlig tv-kanal på kurdiska och tillåtit viss forskning i kurdisk litteratur. Röstar de bort Erdogan tar den nationalistiska alliansen mellan oppositionen och militären över.
När jag kommer tillbaka till min hemstad, Diyarbakir, efter att ha varit borta i 30 år, bestämmer jag mig för att inte intervjua någon, inte skriva ett ord under resan.
Jag vill inte gå omkring med penna och block, jag vill försvinna i folkvimlen, träffa mina första skolkamrater, ta kvällspromenader längs stadsmuren, pruta i basaren, släcka törsten med hett te ur samovaren, hoppa på bussen medan den saktar in på hållplatsen, gnälla över den böljande värmen och de hutlösa priserna i kvartersbutiken.
Göra allt jag gjorde i tonåren, allt jag inte kunnat göra på 30 år.
Men mina planer spricker redan första gången jag åker taxi. Vi har bara hunnit växla ett par meningar innan chauffören undrar hur länge jag varit borta. Jag blir nästan sårad och frågar hur han kunde veta det. Det var ett ord du använde, säger han. Ett ord som bara min farfar brukade använda. Han dog för många år sedan.
Taxichauffören blir inte den siste som undrar hur länge jag varit borta. Ibland är det språket som avslöjar mig, men ofta är det bara vardagens triviala ritualer. Hur man hälsar, beställer och betalar, hur man tackar eller ber om ursäkt för något.
Jag inser ganska snabbt att jag är en främling i mitt hemland. Det är här jag har mina rötter, men det är i Sverige jag har levt två tredjedelar av mitt liv. Jag kan inte bara komma tillbaka efter 30 år och låtsas vara en av stadens invånare, en i mängden.
Erdogan vill utrota rebellerna.
Människorna i min hemstad har aldrig pendlat så mellan hopp och förtvivlan som under det senaste halvåret. Nyss väntade alla på något som kunde ha blivit ett historiskt genombrott. I parlamentet togs den kurdiska frågan upp till allmän debatt, för första gången i landets historia, och regeringen talade om ett omfattande reformprogram. Inga fler soldatkistor skulle bäras till moskéerna, inga fler mödrar skulle förlora sina barn i de kurdiska bergen, lovade Erdogan.
Han uppmanade gerillan att lägga ner sina vapen för att stödja fredsprocessen, och en gerillagrupp på 35 personer kom ner från bergen för att ”testa regeringens goda vilja”. Men när de togs emot av en miljon kurder som hjältar rasade nationalisterna, både inom regeringen och oppositionen, mot Erdogan. Han backade omedelbart från sina löften och hotade med att ”dra ett streck över” de utlovade reformerna.
I dag pågår inte längre några samtal mellan regeringen och kurderna. I stället har en våg av massarresteringar av borg-mästare och andra folkvalda politiker inletts. Scenerna är som hämtade från militärjuntans tid. Enligt människorättsorganisationerna är antalet fängslade nu uppe i 7 000. I mitten av juni greps också gerillasoldaterna som lade ner sina vapen på regeringens uppmaning.
Samtliga kurdiska partier som haft politisk majoritet i kommunerna och lyckats ta sig in parlamentet har hittills förbjudits av författningsdomstolen. Något som bara gynnar militären och PKK, säger alla jag talar med i Diyarbakir. Där orden tar slut, där talar vapnen. Kurderna har gjort 29 uppror mot den turkiska staten och varje gång har regeringarna i Ankara dragit sig tillbaka och låtit generalerna bestämma vilken ordning som ska gälla i Kurdistan.
Nu är vi där igen. Folkvalda politiker tystas ner och i stället träder PKK fram på scenen. Varannan kväll visar de stora tv-kanalerna begravningstågen med soldatkistor där folk-massorna skriker ut sitt hat mot kurder.
När PKK attackerade en armépostering och dödade elva soldater strax före midsommar krävde nationalisterna i parlamentet undantagstillstånd i den kurdiska delen av landet. Erdogan svarade lika drastiskt: ”Vi ska dränka dem i deras eget blod, vi ska utrota dem till siste man.”
Han är inte den förste premiärministern som talar om utrotning. Men alla vet att utrotning inte är någon lösning, för den har redan inträffat, inte bara en, utan fyra gånger.
PKK-styrkan består normalt av cirka 5000 gerillamän och sedan organisationen inledde sitt krig 1984 har den förlorat över 20 000 man i strider, vilket alltså innebär att den har kunnat förnya hela sin gerillaarmé i fyra omgångar.
Flera gånger om dagen lyfter ett dussin F-16-plan från sina baser i Diyarbakir, fäller sina bomber över bergen och vänder tillbaka. Varje gång de lyfter och landar håller jag för öronen, som alla andra, och inser att det är en tidsfråga innan kriget når städerna.
