Titeln Eldar och is är ovanligt välfunnen, ty i Birgitta Stenbergs senaste roman är kvinnorna just sådana, ömsom eld, ömsom is.
Alma, Ingeborg och Birgitta, tre generationer kvinnor som delar blod, som tycks drivas av samma starka passioner, av begär efter mer, något annat.
Alma lämnar landsbygden och föräldrahemmet för att arbeta som lärarinna. Den extravaganta prästfrun förför Alma som blir handlöst förälskad och snart är hon indragen i ett ménage à trois med prästen och hans fru.
Almas längtan efter något annat får katastrofala följder. Hon blir gravid och återvänder skamset till föräldrahemmet. Föräldrarna räddar hennes ära genom att gifta bort henne med drängen Frans och Ingeborg, prästens dotter, föds inom ramen för Almas äktenskap med Frans.
Ingeborg drivs av en stark och obändig längtan bort från barndomens fattigdom och torftighet och skyr inga medel för att uppnå målet, rikedom och anseende. Hennes enorma dragningskraft på män och hennes sexuella aptit är redskap – och kanske hinder – i hennes strävan att förverkliga sin dröm.
Hon gifter sig med apotekaren Ernst Johannes och en flicka, Birgitta, föds.  Ingeborgs lust på män och äventyr mattas inte av vare sig moderskap eller äktenskapliga bojor och den lilla Birgitta iakttar, förbryllad och svartsjuk, mammans eskapader.
Ingeborg är inte lika varm som mamma. Hon är en ganska reserverad och sträng mor, intressant nog ohemult konservativ.

Birgitta Stenbergs självbiografiska skildring är lika delar stillsamt uppror som försoning. En värme och en förståelse växer fram mellan mor och dotter, barndomens mysterier förklaras delvis.
Den vuxna, åldrade, Birgitta beskriver mormoderns sorg, moderns självupptagenhet och den unga Birgittas uppror ömsint och samtidigt skoningslöst.
Berättelsens centrala fråga handlar om identitet, existentiellt och konkret, och Stenberg tvingas på vägen att konfronteras med att allt inte är som hon trodde. Frågan om vad som verkligen hände får aldrig något svar, men en viktigare fråga, den om kärlek, besvaras.
Birgitta Stenbergs skildring av den oändliga sorgen efter den älskade Håkans död är svidande vacker: ”… min kropp har ingenting fattat. Den lyssnar efter hans steg. Den gråter efter honom dag och natt. Den har inte ett ögonblicks ro där den famlar efter honom i sängen om natten”.
Så tydlig blir kärleken när den brutalt rycks bort.