Foto: David JohanssonFoto: David Johansson
 Foto: David Johansson

Biografi som avslöjar dikten om le Carré

Publicerad

John le Carré lämnade MI6 och för att få dikta ihop romaner om spioner.

Thomas Engström läser en biografi som avslöjar författarens skrönor om det egna livet.

”Jag började skriva för att jag höll på att bli galen av uttråkning.” Så har John le Carré, nu 84 år gammal, förklarat att han för 50 år sedan lämnade den brittiska underrättelsetjänsten MI6 för att bli författare på heltid. Det han ville var att få arbeta ”på riktigt”.

Som så många andra av hans yttranden genom åren kan det förefalla paradoxalt. Författarens uppgift är att hitta på. Men, som han konstaterar i sista meningen i ”Ryska huset”: att spionera är att vänta. För en människa med livlig fantasi är det snudd på outhärdligt att framleva sina dagar som fast anställd i ett byråkratiskt maskineri.

Bättre då att skapa en uppsjö av hypotetiska scenarier och utforska dem till fullo. På sätt och vis är le Carrés makalösa karriär – han är förmodligen ensam om att ha med ett halvsekels mellanrum ha legat etta på brittiska och amerikanska topplistor – helt enkelt hans sätt att få uppleva 10, 20, 30 spioners liv under ett enda. Han har maximerat erfarenheten.

Om det nu är det han har gjort. Ibland när man läser Adam Sismans i alla avseenden tunga biografi slår det en att le Carré, liksom många andra författare, ofta tycks sakna insikt om fantasitillvarons begränsningar. Att tillbringa ett år i en fiktiv persons huvud är inte att leva ett år av hennes liv; det är att föreställa sig. Och förställa sig.


Författare ljuger, nämligen. Vår vidsynta civilisation har skapat utrymme även åt kroniska mytomaner, som förutom skriftställare kan välja att bli yrkeskriminella, politiker eller spioner. Som av en händelse befolkas le Carrés romaner nästan uteslutande av dessa kategorier.

Problemen uppstår först när konstnären vägrar att skilja mellan dikt och verklighet. Det är inte svårt att sympatisera med Sisman, som gång på gång tvingas medge att en saftig anekdot le Carré just har serverat vid närmare efterforskning visar sig vara grovt överdriven eller helt gripen ur luften. Le Carré tycks ha det särskilt besvärligt med sanningen när det rör sig om ett skeende som har ägt rum i sinnevärlden, men som sedan har bearbetats av honom intill oigenkännlighet i litterär form. I flera olika romaner har han till exempel skildrat sin far, en svindlare och charlatan av otroliga mått. Sisman märker omedelbart att le Carrés hågkomst av allt som har med fadern att göra måste tas med ansenliga nypor salt – minnena har präglats mer av skapelseprocessen under olika bokprojekt än av historiska fakta.


Det hade blivit en bättre biografi om Sisman låtit bli att återge de grövsta skrönorna. Nu sitter man som läsare hela tiden på helspänn och inväntar nästa besvikelse, nästa avslöjande om att det man just fått sig till livs bara var på låtsas. Att man ska misstro författare är en läxa som hamras in tidigt i boken, men det gör inte upplevelsen mer underhållande.

En annan svaghet hos Sisman är att biografin efterhand blir på tok för mekanisk. Från och med att 1960-talet avhandlas är varje kapitel upplagt på precis samma sätt: hur le Carré får idén till en ny bok, hur han gör sina researchresor, hur han bygger intrigen, hur han tampas med förlaget, hur han bråkar med agenten, hur han redigerar om manuset, hur kritikerna tar emot verket och hur boken säljer. Det blir rätt tråkigt. Och säga vad man vill om John le Carré, men tråkat ut någon har aldrig gjort.


I en intervju för några år sedan hävde han ur sig att han, under sin tid vid brittiska underrättelsetjänsten MI6, varit frestad att hoppa av till öst. ”Det känns som ett sådant litet steg … och att sedan få, tja … inblick i allt det där andra.” Det är glädjande att han valde en mer ärorik livslögn.

Thomas Engström
Thomas Engström

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag