I Umeå har man en förkärlek för initialförkortningar. Under mina år där handlade man kurslitteratur på AK (Akademibokhandeln), om man inte lånade den på UB (Universitetsbiblioteket). Man fikade på TC (Teatercaféet), åt en QP (quarter pounder) på QB (Queen Burger) efter att man varit på GK (Gamla kåren) och före efter- festen i en lägenhet på ÖK (Östra kyrkogatan). Någon dag senare läste man recension av konserten på GK i VK (Västerbottenskuriren), eller möjligen VF (Västerbottens Folkblad). Kanske sittande på TC.

Det är kanske ett uttryck för samma praktiska och jordnära och rätt norrländska korthuggenhet som att stadsdelarna omedelbart intill stads- kärnan heter Öst på stan och Väst på stan. Eller att det fanns en krog som hette Krogen ("Spelar Wedding Present på GK?" - "Nä, på krogen Krogen.")

I Umeå är saker vad de ger sig ut för att vara. Inget tjafs.

Bildmuseet är ett litet undantag såtillvida att det faktiskt inte är ett museum (det saknar samlingar) utan snarare en konsthall. Universitetet är huvudman och länge gjorde den lilla institutionen föga väsen av sig utanför staden. Hasselbladpristagare och Riksutställningarproduktioner blandades med lokalt och inlån från statliga museer.

Men 1997 blev Jan-Erik Lundström chef och på utställningen Mirror's edge senhösten 1999 sågs plötsligt Art Forum-redaktörer och andra internationella konstmänniskor komma pulsande genom snön. Den hade satts samman av en viss Okwui Enwezor som just utnämnts som ansvarig för Documenta i Kassel knappt tre år senare och blev därmed en världsnyhet.

Lundström höll en hög ambitionsnivå fram till sin avgång 2010 (?) med tydlig postkolonial profil. Det gjorde att Bildmuseet inte bara var en angelägenhet för lokala medier, men det verkligt intressanta är att institutionen tycks ha behållit sin popularitet lokalt.

Det är en ekvation som inte brukar gå ihop. Edsvik i Sollentuna, BAC i Visby och Dunkers i Helsingborg är några exempel på hyllade konsthallar vilkas verksamhet förändrats efter vikande besökssiffror. I Kalmar får konstmuseet kritik från det lokala konstlivet för att vitryska dissidenter och inte de själva får ställa ut.

Men umeåborna verkar ha stått ut med suddiga videoinstallationer och grundliga genomgångar av samtidskonst från arabvärlden och min hypotes (som jag inte är helt ensam om) är att Umeå kan vara Sveriges enda medelstora landsortsstad med en bildad och kulturintresserad borgerlighet.

Universitetet kombinerat med avståndet till storstadsregionerna och andra kulturinstitutioner (Norrlandsoperan, sinfoniettan, jazzfestivalen, tidigare även en filmfestival...) skapar en sorts kritisk massa som gör det både nödvändigt och möjligt att upprätthålla ett kulturliv med viss nivå.

Det verkar helt enkelt finnas tillräckligt många adjunkter, lektorer och andra som tycker att går på Bildmuseet, det gör man ju bara.

När museet nu flyttat ner till älven, i det som ska bli ett konstnärligt campus med konst-, design- och arkitekthögskolorna som grannar, är det till en fem våningar hög byggnad med träfasad som en blinkning och fotnot till den timmerflottning som under många år pågick alldeles intill. Invändigt är det vitt, vitt, vitt och trägolv och läderlindade ledstänger i samtida internationell konstmuseistil.

Mer oortodoxt är att utställningsrummen är staplade på varandra, men det skapar tydligare gränser mellan utställningarna. Under invigningsperioden visas fina illustrationer av Björn Berg (Emil i Lönneberga, Teskedsgumman ...) och en ambitiös och poetisk kartläggning av Kiruna, staden som snart inte längre är (inte på samma plats i alla fall). Samt en rejäl presentation av Arte povera-legenden Mario Merz.

Man kan röra sig mellan de olika planen liksom mellan noveller eller kapitel i en bok. Och bara en så enkel sak som att man slipper störas av ljudet från dokumentärfilmer om Kiruna när man kontemplerar fibonaccitalserier hos Merz!

Det finns helt enkelt något praktiskt, pragmatiskt och rejält över det nya Bildmuseet. Det är byggt för att fungera, i sitt sammanhang i Umeå, och inte främst för att vara landmärke och sätta staden på kartan. Det skulle förvåna mig mycket om inte människorna i björk- och akronymstaden redan innan Umeå blivit europeisk kulturhuvudstad 2014 börjat kalla det BM.