Jag lärde känna Jean Hermanson i Afrika. Han var en sann dokumentarist som ville visa vad som hänt utan att bevisa något. Teorierna lämnade han åt sidan. Det var i Guinea-Bissau på kusten under Senegal. Ett sönderslaget land reste sig. Vi fick vara med om hur en ny ordning började skymta mellan träden. Det var i november och december 1971. Jeans bilder fångar lättheten och glädjen fastän det är ett helvete samtidigt. Lättheten lever kvar i berättarsättet. Allt är möjligt säger Jeans bilder. Jag känner glädjen som en uppfordran.

I dag är berättarsättet mycket mera styrt av regler för det roliga och hemska. Alla vet hur det ska vara. Det är som på Machiavellis tid. Riktiga nyheter fordrar olydnad. Det underbara med Jeans bilder är att de inte stämmer. De visar något nytt. Bakom det hemska ser vi glada och allvarliga människor bestämma framtiden. De rör sig under träden i en lyrisk stämning. Det finns alltid någon kubansk läkare som sätter upp sitt stetoskop på en stubbe. Jag minns hur man gick till de där stubbarna för olika åkommor.

Platsen heter Sara. Den står inte på kartan. Jag har varit tillbaka och allt är övervuxet. Det är mycket som gått illa i Guinea-Bissau men stämningen i Jeans bilder är kvar. Jag tänker mig att stetoskopet står och väntar på stubben. Jean har fångat något som lever fastän allt tycks ha gått så illa. Han var en hoppets dokumentarist.